Skip to content

ὕβρις, eller hybris på svenska

Hybris definieras elegant på Wikipedia: Hubris often indicates a loss of contact with reality and an overestimation of one’s own competence or capabilities.En ovanligt träffande beskrivning av helgens långpass.3 h 20 min stod det på schemat. Eftersom höstens stora mål är NYC marathon är det tänkt att långpassen i huvudsak skall löpas på asfalt, och det var också planen idag. De flesta av våra längre pass det senaste året har vi sprungit på mjuka skogsstigar för att träna inför sommarens ultramara i Frankrike. Det har våra knän och höfter skickat oss tackkort för. Med nyinköpta Asics Gel Nimbus, ryggsäck med Camelpak och en stor portion tillförsikt äntrade vi kl 07.45 (vi har sovmorgon på helgerna förstår ni) cykelbanan vid Askims Stationsväg. Planen var att lufsa iväg norrut i riktning mot Järnbrottsmotet för att där gira österut mot Mölndal och vid Astra Zeneca svänga söderut igen. Helst skulle vi sedan inte bara passera lillebrors hemmabana Torrekulla GK utan även IKEA vid Kållered och kanske till och med hinna med en avstickare mot Lindome innan vi vände hem igen.

Mina Nimbus fjädrade behagligt mot asfalten vid omkring 9 km och solen värmde både ansikte och bål på ett angenämt vis. Jakob föreslog att vi skulle springa en sväng förbi Hills, enligt ryktena Göteborgs finaste golfbana, men glömde i förbifarten nämna att vi var tvungna att bestiga en uppförsbacke värdig Kebnekaise innan dess. Nu har ju undertecknad tränat uppförsbackar i Oslo tillsammans med Gerlinde Kaltenbrunners norska motsvarighet, så backen kändes fin både på väg upp och ned. Samtidigt tuggade vi i oss varsin energibar. “Hur många bars har du med dig?”, frågade jag Jakob. “En”, svarade han. “En?”, replikerade jag förvånat samtidigt som jag kastade en blick på honom. “Yep”. Matematisk grundskolekurs 1A: en energibar motsvarar omkring 200 kcal. Under ett långpass behöver du omkring 300 kcal i timmen, plus ca 500 ml vätska. Och gärna en salttablett eller två om det är varmt och du svettas som en gnu. Nu heter varken Jakob eller jag Planck eller Newton i efternamn, men dylika matematiska uträkningar brukar vi – med lite betänketid – klara av. Problemet stavas bara, jo just det: ὕβρις.

När man en gång har korsat mållinjen på ett marathon inser man att ingenting är omöjligt. Ingenting. Man anmäler sig till Ironmen och Ultramaror, och med konsekvent och målinriktad träning överlever man även dem. Nu är problemet att trots ett flertal nära-döden-upplevelser under tidigare tävlingar så har man helt enkelt svårt att i sitt undermedvetna ta distansen på riktigt allvar när man en gång har klarat den. Jag intalar mig, nej VET, att jag skall ha respekt för 42,2 km och vet att jag har det, men vips kommer ett träningspass på endast 25 km och man står där vid dödens rand och undrar hur det kan komma sig att man känner sig avliden och begraven?

Det friskar i

“Hur tänkte du då?”, undrade jag försiktigt medan jag hoppade över en tillplattad groda i vägrenen. “Det gjorde jag inte”, erkände han något skamsen, “men det ordnar sig säkert” avslutar han ut i nästa andetag. Och jag, min godtrogne stackare, tänkte givetvis att det gör det nog. Vi har ju sprungit långt tillsammans tidigare. 12 km längre fram vänder vi. Vi har just sprungit uppför en seg backe i riktning mot Lindome och Jakob ser ut som en levande död. Själv ser jag inte mycket bättre ut och till råga på allt har medelhastigheten sjunkit till förfärliga proportioner. Barn, det räcker inte med en Camelpak full med vatten. K-A-L-O-R-I-E-R är ett sine qua non under dessa förhållanden. Vi springer nedför backen igen och snubblar in på macken vid IKEA. Herrn bakom disken lyfter inte på något av sina buskiga ögonbryn. Han har sett halvdöda löpare förr. Efter lite nötter, choklad och Powerade fullkomligt sprintar vi norrut nedför asfaltsvägen vi kom. Mer skall det inte till för att känna sig som Superman, IronMan (det är vi ju faktiskt – står så på medaljen) och Batman i ett. Och nu har vi lärt oss vår läxa. Åtminstone till nästa gång. En slurk vatten varje kvart. En halv bar/chokladkaka/näve nötter varje halvtimme. Sista milen är som hämtad ur Dantes signaturverk. Man är inte en riktig göteborgare förrän man lärt sig att springa i motvind med överkroppen böjd framåt i 45°. Det är faktiskt så illa att vi saktar ned och går i några hundra meter, vilket går snabbare än att springa. Givetvis tokspurtar vi sista kilometern. Det gör vi alltid. Oavsett distans. 33 km på 3 h 20 min får väl vara godkänt med tanke på total kollaps sekundärt till hybris.

Himmelskt skådespel vid Isabergs GK

Slutligen måste jag avsluta krönikan med en homage till Isabergs GK. I sällskap av Jakob, lillebror och fader T åkte vi på dagsutflykt till de småländska skogarna i förra veckan. Det slutade med 1 heldag, 27 hål, 98 bortslagna bollar och en av Sveriges mest natursköna banor. En krönika om familjens tunga golfnarkomaner kommer för övrigt längre fram under hösten.

No comments yet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: