Skip to content

Trail du Verdon 2012

Trail du Verdon 2012

As described in two reports; one by Kegel: Varför springer jag 108 km? and one by Klcovansky: Smärtan är påtaglig” )

Varför springer jag 108 km? (by Kegel)

TdV 2012Vad är det för fel på mig, tänker jag. Varför springer jag 108 km? Det är 35 grader i skuggan, lårmusklerna bränner vid varje steg och mina tunna löparskor gör att det känns som att springa barfota på småsten. Stigningen är nästintill vertikal. Takten har reducerats till sömngångarfart och vi har tillryggalagt 3 km på 2 timmar. Min normalt stratosfäriska optimism är borta. Jag kommer inte att klara det här, tänker jag. Jag måste låta Jakob springa vidare själv. Han har noterat mina stapplande steg och ordinerar paus. Jag kräks. Jag är helt slut och vi har sprungit 45 km. Det är 63 km kvar.

Vi var upprymda när vi sex månader tidigare bestämde oss för att genomföra Trail du Verdon. Ett 100 km långt terränglopp med en stigning som är en och en halv gång högre än Mt Blanc! Det låter som en utmaning värdig namnet. Det kändes helt ogenomförbart. Precis som alla andra tävlingar vi genomfört. Pinan vid de sista kilometrarna på en mara finns nämligen alltid i färskt minne.

Baninspektion

Våra idrottsliga karriärer började något sent i livet. Tidig medelålderskris? Kanske. 2007 kunde varken Jakob eller jag springa så mycket som 4 km och jag visste inte skillnaden mellan allsvenskan och elitserien. Vi var lata och feta. Sedan hände något. Vi börja springa. Vår första tävling var en mara. Lika bra att lägga ribban högt, tänkte vi. Den kändes som fullständigt omöjlig att genomföra med tanke på att flåset kom redan efter första våningen i ett trapphus. Men på något sätt gick det ändå vägen. Vi fick mersmak. Jakob föreslog försiktigt att vi skulle anmäla oss till Tjörn Triathlon, en halv ironmandistans. Jag kunde ju inte simma och hade inte cyklat på flera år men jag kunde inte heller säga nej. Så vi anmälde oss, trände som tokar och till vår stora förbluffelse genomförde vi den. Ingen vill väl titulera sig en “halv ironman” så nästa utmaning var given. Det råkade bli engelska Forestman som tillhör landets svårare ironmandistanserna p.g.a. sin tuffa skogslöpning. Men det gick vägen det också!

Det kan låta enkelt när man skriver om tävlingarna. Men när vi anmälde oss kändes varje ny tävling som en näst intill omöjlig prestation. Vi fick snart smak för den där känslan. Vi tycker nämligen inte att det är riktigt lika roligt att genomföra samma typ av tävling två gånger. Man vet vad man kan vänta sig, hur kroppen reagerar och hur rutten ser ut. Vi eggas av ovissheten inför en helt ny utmaning och kämpar mindre mot klockan än mot oss själva. Mot lättjan de kalla vinterdagarna. Mot den varma sängen under den mörka hösten. Mot den delen av hjärnan som hittar på massor av ursäkter för varför man inte ska träna.

Klockan 0330 stod vi ett becksvart Frankrike och väntade nervöst på startskottet. Sex månader och hundratals timmars träning var till ända. Skulle det vara tillräckligt? Vid startlinjen trängdes fler än 200 entusiastiska galenpannor som med stavar, ryggsäckar och pannlampor skulle besegra Canyon du Verdon. Vi var nervösa och kände oss som vanligt som riktiga amatörer, men laddade och vid gott mod. Loppet var uppdelat i 10 etapper. 10 vanliga träningspass, tänkte jag. Det funkar. Jag valde att ignorera de 6700+ vertikalmeter som skulle tillryggaläggas. Mitt i sommaren.

Fortfarande på gott humör

Starten var lugn och tempot gick snart ner i rask gång. Stigen som tog oss uppför berget var bred nog för en löpare åt gången. Vi bekämpade de första 750 vertikalmetrarna på 2 timmar och nådde bergstoppen vid soluppgången. Det kändes enkelt. Känslan gjorde mig lite orolig. Jag har haft den tidigare. Under Milano Marathon 2011 sprang jag in i väggen efter att ha tillryggalagt de första 27 kilometrarna i ett vansinnigt tempo. Och då kändes det också sådär enkelt. Hur som helst. Alla löpare var upprymda och vi fortsatte i rask takt nerför berget. Vi försökte pacea oss, men det var svårt att inte dras med i den entusiasm som fanns i luften. Benen var pigga och det var lätt att parera felsteg och dansa nerför berget. Vi anlände till första checkpointen efter 2 timmar och 12 minuter. I den här takten är vi i mål innan klockan 0200, tänkte jag. Vätska och kolhydrater laddades och efter några minuters var vi igång med andra etappen.

Klättra uppför berget

Efter en tämligen tråkig grusväg kom vi snart tillbaka ner i skogen och började nedstigningen i Canyonen. Återigen sprang vi ner i snabbt takt och passerade några löpare. Terrängen var ganska enkel även om det förekom ett och annat stycke som krävde båda händerna till hjälp. Väl nere i Canyonen reste sig 100 meter höga, lodräta stenväggar ovanför oss. Under oss forsade floden Verdon. Stigen var 30 cm bred. Vi sprang längs med den strida floden i ett makalöst vackert landskap av bergformationer. Det var svårt att inte kolla upp, stanna och njuta. Känslan av enkelhet var kvar. Vi hakade på ett par gentlemän i 50-årsåldern som verkade vara i bra form. Deras huvudschalar skvallrade om att de varit med i Marathon des Sables – ökenmaran i Marocko. Ett värdigt par att ta rygg på. Uppstigningen ur Canyonen var lodrät. Vi var tillbaka vid den första checkpointen efter knappt två och en halv timme. Värmen började komma, men vi var vid gott mod och det kändes bra. Vi anade inte vad som skulle möta oss.

Solen började steka på under den tredje etappen. Men det borde vara lätt. Drygt 6 km och knappt 400 stigmeter. Klockan var strax efter 0900. Redan efter en kvart började jag känna mig svag. För varje steg blev det allt jobbigare och jag hade svårt att sätta ner fötterna i nedförsbackarna på ett säkert sätt. Låren började göra ordentligt ont. Jag började bli orolig. Det är ju bara tredje etappen och jag fattade inte hur jag skulle klara det! Jag käkade en energibar och piggnade till en stund men kom strax tillbaka till tillståndet som liknade total utmattning. Jag kände mig helt slut, jag hade huvudvärk och orkade knappt anstränga lårmusklerna tillräckligt för att inte ramla ner för berget. Snart kommer jag att stuka foten eller ramla ner i Canyonen, tänkte jag. Flera löpare sprang förbi oss och jag kände mig som en belastning för Jakob. Jag försökte vila, men det hade ingen effekt. Efter den andra eller tredje pausen på kort tid kom Jakob på vad vår coach alltid har påmint oss om: salttabletter. Jakob fiskade upp en tablett från sin medicinpåse. Vi återupptog gången. Efter knappt 10 minuter var jag som återuppstånden! Det kändes som ett mirakel! Att en liten salttablett har en sån effekt. Amatörer som sagt. När formen kom tillbaka och huvudet klarnade kom också oron för femte etappen; nästan 14 km, 1300 stigmeter upp och ner under den varmaste tiden på dagen. Klockan var 1000 och det var redan extremt varmt.

Det var fasligt varmt när vi startade etapp fem omkring klockan 1230. Lite vila, vätska, chips, godis, ost och banan hade gjort susen. Jag kände mig återigen urstark och frågade Jakob om vi skulle psyka några löpare framför oss genom att tokspringa uppför det första partiet i skogen. Jakob är den förnuftige i vår relation och avrådde därför starkt från idén. Smart. I glödande solsken, stenig terräng och kraftig lutning gick vi istället upp och slog snart följe med en fransman. Vi gick. Och gick och gick och gick. När vi tills slut tog en andningspaus kollade fransmannen på sin klocka. “300 metres” sa han. Vi skrattade allihop – vad skönt – bara 1000 vertikalmeter kvar. Skratten förvandlades snart till en tyst pina. Etappen verkade aldrig ta slut. Stenarna på stigen gjorde den mentalt och fysiskt ansträngande att gå på. Det blev brantare och varmare. En timme in i den 5:e etappen hamnade vi framför vad som kändes som en skogsvägg. Någonstans mellan träden fanns en stig. Åtminstone var det skugga. Ytterligare en timme och ett okänt antal kilometer senare var jag helt förstörd och hade uttömt alla mina reserver. Jag hade kräkts och orken var borta. Jag tvivlade återigen på om jag skulle klara det.

Paus på tuffaste femte etappen

Ny paus och nya salttabletter gav mig ny kraft. Aldrig kunde jag tro att salt kunde vara lika åtråvärt som vatten! Jag gjorde en sista ansträngning och vi nådde till slut krönet. Vi visste inte hur långt vi hade gått eftersom batteriet i våra GPS-er bara räcker i 10 timmar. Men det kändes som om vi gjort hälften på de två timmarna. 3 km fick vi till svar. 3 km på 2 timmar! Jag la mig ner bland småsten och kottar för att hämta kraft.

Att döma av terrängen vi hittills tillryggalagt skulle det ta oss ytterligare 3 timmar att nå checkpointen 11 km bort. En pigg fransman som nu var på sjätte etappen på väg åt andra hållet sa att resten av banan ner till checkpoint 5 var “very technical”. En eufemism för överdjävlig terräng som snart skulle översköljas med svordomar. Dessutom skulle det inte finnas något vatten förren vid checkpointen och jag hade redan förbrukat halva mitt förråd. Vi tog oss samman och fortsatte. Jag blev glatt överraskad av att stigarna var lite bredare än vanligt. All småsten som fanns överallt gjorde emellanåt rejält ont i fotsulorna. För att inte stuka fötterna hade vi ganska tunna sulor på skorna. Det kändes återigen som en evighet men till slut såg vi dalen med staden dit vi skulle. Underbart! Det oroväckande var bara att alla tidigare checkpoints föranletts av en helvetisk uppförsbacke och vi var i snabb takt på väg ner. Kan de ha förbarmat sig över oss? När vi till slut nådde bilvägen kändes det som en seger.  Men någon checkpoint kunde vi inte se. Våra fasor infriades. Banan gick tillbaka in i skogen och uppför samma berg vi nyss sprungit nerför. Vi svor som borstbindare men fortsatte. Mitt vatten var slut, jag var jättehungrig och irritationen började bli påtaglig. När skulle det här förbannade passet ta slut? Hade vi gått fel? Missat checkpointen? Ovissheten är kanske det svåraste att hantera. Det finns inga referenspunkter och det är svårt att sätta upp delmål. Till slut kom vi upp tillbaka till en liten stad. Och där mitt på torget låg den. Vätskekontrollen! Det var ett av de härligaste ögonblicken under tävlingen. Vi hade klarat hälften av distansen på 13 timmar och 30 minuter! Vi tog en ordentlig paus på 45 minuter. Arrangörerna hade transporterat dit våra påsar med ombyte och vi kunde sätta på oss torra tröjor, nya strumpor och dessutom få en powernap. Skönt.

Dags för pasta

Stigningen började direkt. Det var inte jättebrant, men backen tog aldrig slut. Det var fullständigt vindstilla, nästan ingen skugga och en gassande hetta lika stark från solen som från marken. Men eftersom vi klarat första hälften av loppet kände jag för första gången att vi faktiskt hade en chans att klara av hela tävlingen. Vi arbetade oss igenom passet och kom snart ut på en högplatå. Jakob ville öka takten, jag försökte hålla igen. Som vanligt kände jag mig mindre vältränad. I ett behagligt tempo avverkade vi sjätte och sjunde etappen utan några större problem. Smärtan i alla muskler, i fotsulorna och tröttheten hade blivit ett normaltillstånd. Det var lönlöst att tänka på det. Skymningen föll och det blev snart becksvart. Det hade blivit glest mellan löparna och vi gick i tystnad i ett kompakt mörker omkring oss. Pannlamporna och reflexer längs stigen gjorde att det var enkelt att hitta. Men känslan var surrealistisk. Det totala mörkret och tystnaden gjorde att jag ibland undrade över om vi fortfarande var kvar på Jorden. Huvudet var tomt på tankar, jag hade ingen referenspunkt för hur långt vi förflyttat oss. Hela ens existens gick ut på att sätta den ena foten framför den andra. Det var fantastiskt.

Vi väcktes ur det transliknande tillståndet vi befann oss i när vi såg ljuset från etappstationerna. Suget efter kaffe, mat och dricka var enormt. Kraften och motivationen kom tillbaka och det kändes som om vi ökade takten. Någon gång vid 0600 på morgonen började det ljusna. Det är obeskrivligt vilken glädje och energi en soluppgång kan ge. Det känns som om alla eventuella problem blir mindre. Skogen blir snällare. Allt blir enklare.

Solnedgång över Canyon du Verdon

Den sista etappens tio kilometrar ville aldrig ta slut. Vi skulle ta oss över samma berg som vi klättrat uppför vid första etappen. Men till skillnad från första gången kändes det som om tiden hade stannat och att vi trots högt tempo inte förflyttade oss en meter. Vi klättrade, sprang, hasade oss upp, svor åt marken och förbannade alla stenar på den. Tröttheten hade övergått till nån sorts övertrötthet kännetecknad av banal humor och extrema humörsvängningar. När vi kom ut ur det sista skogspartiet visste jag att vi skulle komma i mål. Ingen sten kunde längre stuka våra fötter, inga rötter fälla oss. Det var 1 km kvar på asfalterad väg. Euforin gick genom kroppen. Jag kände mig nästan gråtfärdig av lycka. Vi hade klarat det omöjliga. Arrangörerna hade proffsigt nog satt en mycket entusiastisk konferencier vid mikrofonen som välkomnade och hejade fram varje enskild löpare som om han eller hon sprang för ett OS-guld. Vi passerade mållinjen. Känslan av en så påtaglig bedrift var helt fantastisk.

Det är den känslan som gör att jag springer 108 km.

 

Smärtan är påtaglig (by Klcovansky)

T: 28h 17min Smärtan är påtaglig, men paradoxalt nog känns det bara skönt. Det gör ont i fötterna, anklarna, vaderna, låren, ja allt vad muskler heter. Vi har precis lämnat tillbaka vår GPS och fått våra hett efterlängtade blå tröjor. Finisher Verdon Canyon Challenge 2012 står det på bröstet. Känner mig för trött för att dra på smilbanden men överraskar mig själv i nästa stund med att skratta då jag noterar Jakob som stapplar bort mot en av de snygga fransyskorna som agerar massör en bit bort. Hans bredbenta gång ser lite förstoppningsrelaterad ut men sin vana trogen avfyrar han sitt bredaste leende mot den blonda tjejen. Med all rätt. Han kan nämligen numera titulera sig ultramarathonlöpare. Det kan jag också för den delen. Om vi nu skulle lyckas övertala någon att den snitthastighet vi hållit kan kallas löpning. 108 km med totalt 6700 meters stigning låter sig dock inte betvingas i ett vanligt marathontempo.

T: -16h 00min Det är midsommarafton i Sverige och Jakob och jag befinner oss i den lilla byn Les Salles-sur-Verdon som ligger och speglar sig i den azurblå sjön Lac de Sainte-Croix precis intill. Bilresan upp till Aiguines där vi skall plocka ut våra nummerlappar och där starten skall gå inatt är kort men krokig. Väl framme i funktionärstältet stegar vi högst tveksamt fram till bordet märkt med “100 km”. “Bonjour!” hälsar en gammal mormor glatt varpå hon påbörjar en obegriplig ramsa på franska. ”English?” frågar vi. Mormor skakar leende på huvudet och börjar istället gestikulera åt våra ryggsäckar. ”Control!” ber hon uppfordrande. Nu skall man säkra att vi har med oss de nödvändiga säkerhetsdetaljerna i våra löpryggsäckar. Givetvis har vi missat en: säkerhetsfilten. Efter ett snabbt inköp av erforderlig utrustning hämtar vi ut nummerlapparna och på Jakobs starka inrådan parkerar vi därefter ändalykten i varsin caféstol invid den lilla fontänen på torget. Var det pasta vi skulle ladda med? “Nä, nä. Det hade vi ju till lunch!” Ett ögonblick senare- bokstavligt talat eftersom Jakob blinkat uppfordrande till servitrisen – får vi in varsin hallontårta. Tårtladdning? Nåja, vi skall ju ändå springa dryga 100 km imorgon.

TdV, frukost

T: -03h 00min Klockan är ett på natten och jag ligger och vrider mig i sängen. Det är kvavt i rummet och syrehalten är lägre än i omklädningsrummen på Valhalla Simhall. Fönsterluckorna är stängda för att dämpa oljudet från torget utanför hotellet där Tyskland precis bankat Grekland blåvita i kvartsfinalen i EM. Ju mer stressad man blir över potentiell sömnbrist under loppet, desto svårare är det att somna. Vi har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta oss att komma i mål, men 24 h verkar vara ett någorlunda gott estimat. Det är svårt att gissa sig till backarnas inverkan på totaltiden och dessutom siar yr.no om 30 plusgrader imorgon. Plötsligt ringer mobilalarmet och jag vaknar med en rynka i pannan: är det redan dags att vakna? Det är bara att dra på sig löpgrejerna som ligger framlagda sedan igår, kränga på sig ryggsäcken och köra upp till Aiguines för lite frukost. En klassisk fransk frukost, visar det sig. Kaffe eller te. Baguette. Sylt. Inte mycket att fylla kistan med, men å andra sidan känns magsäcken som ett nervöst intorkat fikon. Vi ser oss runt i salen och det är påfallande hur hög medelåldern är. Det sitter visserligen flera yngre killar på stolarna men antalet seniga, solbrända gamlingar med respektingivande tävlingströjor är i klar majoritet. Ultra Trail du Mont Blanc och Marathon des Sables. De har blickar som stålmän dessa farbröder och plötsligt känner man sig som en femteklassare som av misstag irrat sig in i niornas korridor. Jag vänder mig om och möter Jakobs blick. Han ler lite sömnigt och kommenterar uppmuntrande “Vi kanske skulle sprungit i våra Forestman Triathlontröjor?”. Känner mig genast lite bättre. Men bara lite.

En sista slurk vatten

T: -00h 05min Speakern ropar “Allez-allez” och alla hejar och tjoar glatt i skenet från varandras pannlampor. Plötsligt går startskottet och massan börjar ringla framåt över gräsmattan. Vi är lite drygt 200 hoppfulla löpare som joggande lufsar genom den nedsläckta byn och när vi dyker in bland träden ser vi en självlysande orm av runda pannlampeljus ringla sig uppför berget. Det är vackert. Rentav magiskt! Man blir upprymd och otålig på samma gång och så snart det blir flackt vill man otåligt springa om. “98 km kvar, ta det piano!” ropar jag till Jakob som ökat precis framför mig. Men jag hänger på och vi passerar den ene löparen efter den andre. Solen börjar smeka trädtopparna och nu går det nedför, och fort också. Skogen är gles och för somliga går det lite väl fort. Man får hoppa ut i sidan av spåret för att inte bli nedsprungen som Indiana Jones som flyr undan stenbumlingen i första filmen. Plötsligt uppenbarar sig första vätskestationen mellan träden. Vattenflaskor och colamuggar trängs med salta chips, ostskivor och torkad frukt. En snabb påfyllning så är vi på väg igen. 12 km (825m) på 2 h och 15 min känns bra. Riktigt bra. Vi känner oss fräscha och upprymda, intet ont anande om vad som komma skall. Det är vid checkpoint 1 vi möter det danska laget. Om vi tolkat registreringarna rätt är det totalt sex skandinaver anmälda till loppet; fyra danskar, en svensk och till mitt stora förtret en felregistrerad undertecknad som står uppförd som norrman då jag bor i Oslo. Inofficiellt skandinaviskt mästerskap, alltså. Medan vi fyller på våra depåer hälsar vi på dem, och det visar sig att en av danskarna deltagit i Raid Gauloises för tio år sedan, en erkänt tuff flerdagars multisporttävling. Dessutom ser de oerhört vältränade ut, våra nordiska bröder. Långa, seniga unga killar med tighta shorts och tröjor samt stavar i händerna. Vi vinkar hej och lycka till åt danskarna som springer iväg som skjutna ur en kanon, samtidigt som vi själva lugnt löper vidare.

Down we go

T: 02h 25min Etapp nr 2 ser spännande ut på höjdkartan. Distansen är dryga 13 km där första hälften ser relativt platt ut för att sedan dippa ned ordentligt. Sista par kilometrarna ser i princip lodräta ut. Uppåt. Det kan ju inte stämma? Säkert höjdkurvan som är för komprimerad för att passa in på A5-arket bara. Vi tar rygg på en lång fransman med stavar och det går fint under den flacka delen. Det är mjuk skogsstig och lummiga lövträd som skänker välsignad skugga. Vi springer över en asfalterad väg och börjar klättra längre och längre ned i canyonen. Detta är helt fantastiskt! Låren är pigga och snart har vi tagit oss ned hela vägen till floden vi såg långt uppifrån bergstopparna tidigt imorse. Synen som möter oss är otroligt spektakulär med en vilt forsande flod omsluten av branta klippväggar och med ljusgröna lövträd ovanför oss som ramar in den långsamt rodnande himlen. Underlaget är förrädiskt och på sina platser är stigen inte mer än 30 cm bred. Franska turistföreningen har omtänksamt nog förankrat ledvajrar längs bergsväggen, och tur är det. På sina platser balanserar vi åtminstone 50 meter ovanför det brusande vattnet. Vi glömmer helt att känna oss trötta och är fullständigt tagna av det förtrollade landskapet nere på canyonens botten. Löpning är det bara att glömma. Försöker man öka takten löper man stor risk att flygande störta ned i floden. Och slutligen är vi framme vid Väggen. Det var inget fel på höjdkartan. Det ÄR en vägg, och här får man klättra uppför stegar och hala sig sakta uppför rep och vajrar samtidigt som man ber till den Allsmäktige att fotfästet på de vassa kalkstenarna är tillräckligt säkert. Ett enda felsteg och det är Adidas Adios. Får man verkligen dra trailtävlingar i sådan här terräng? Efter vad som verkar vara en evighet klättrar vi upp över kanten och är inte långt från checkpoint 2 som är samma vätskestation som nr 1. 25 km och 1500 stigmeter på 5 timmar. Inte illa. Här stöter vi på danskarna igen som tyvärr förlorat en av sina kamrater till en skada: han har fått ett jack i knät efter ett styggt fall och måste transporteras till sjukhus.

Checkpoint 3

T: 5h 10min Loppets tredje och fjärde etapper är vardera omkring 6,5 km med ca 800 meters stigning totalt. Vi försöker röra oss snabbt men att börja springa här vore att be om en stukad fot. Vegetationen består av brösthöga, vassa buskar och är tät under hela tredje etappen. Man ser knappt var man sätter fötterna. Efter halva etappen möter vi en tjej med tårar i ögonen som sitter i skuggan under ett träd. Hon har stukat foten och väntar på hjälp som hon ringt efter på nödnumret. Jakob som går först har dragit ned ordentligt på tempot trots att stigen är flack. Solen står rakt på den exponerade bergssidan och det har blivit ohyggligt varmt bara under den sista timmen. Vi har varit noga med vätske- och energiintaget och påmint varandra varje kvart om att dricka två, tre slurkar ur vår Camelpak. “Det känns som att jag bär en åsna på ryggen, och huvudet snurrar litegrann…” flämtar Jakob. Detta är vår första ultramara, och även om vi inte tillryggalagt mer än 30 km så har vi varit igång i nästan 7 timmar. Jag halar upp en salttablett ur ryggsäcken och räcker den till Jakob som tacksamt sköljer ned den med lite vatten. Jag tar en tablett själv och sen fortsätter vi truga uppför den sista branta klättringen upp till serpentinvägen. Efter skugga, svalka och dryck känner vi oss båda enormt mycket piggare och tar oss an den fjärde delen med tillförsikt. Trots att etappen är kort är den elakt dragen nedför branta skogsstigar med ojämnt, hårt underlag och rullstensslänter. Vi kommer ned till mynningen av canyonen där floden stilla flyter ut i Lac de Sainte-Croix. Vi får glada och uppmuntrande tillrop av de ferierande fransmännen som står vid sidan av vägen. “Bon courage!” Fritt översatt: Mod! En brant klättring senare är vi vid checkpoint 4. Vad är detta med klättringar inför vätskestationerna? Måste vi lida extra mycket för att förtjäna vårt vatten, salta kex och bananer? Här möter vi återigen danskarna som vi på något mystiskt vis passerat under föregående etapp. Nu har de förlorat ännu en kamrat. Ytterligare en knäskada. Bara eliten kvar, kommenterar Jakob leende. De ler svettigt tillbaka och vi sätter ut före dem för en gångs skull. Nästa etapp vet vi kommer att vara den värsta. Nästan 14 km och dryga 1200 stigmeter. Vi har satt av fyra timmar till den här etappen, men det är med respekt vi äntrar backen upp på den andra sidan av canyonen.

T: ca 09h 00min Efter en dryg timme har alla våra farhågor besannats. Det går plågsamt långsamt i hettan och uppförsbacken som slingrar sig fram mellan de höga tallarna. Danskarna har till vårt stora förtret alldeles nyss passerat oss med sina långa kliv och förbannade stavar. Allt känns surt och vi är bägge griniga. Jakob mår illa och jag svettas som en gris. Vi är ungefär ett halvdussin “löpare” som sniglar oss uppåt och med ojämna intervall passerar varandra bara för att lite längre fram vila i skuggan av en björk och på nytt bli passerade. Damen från Australien är på oförskämt gott humör, trots allas vår snigelfart. “Save an ice-cream for me when you get to the top, will ya?” Plötsligt stannar Jakob framför en krök och tömmer abrupt magsäcken på dess innehåll bredvid oss på stigen. Efter en stund vrider han upp ansiktet och ler. ” Detta blir en bra historia att berätta för alla våra fans!” Jag kan inte annat än hålla med samtidigt som vi klappar varandra på skuldran. Han tvingar i sig vatten och en salttablett innan vi kämpar vidare. Efter några bergstoppar ser vi plötsligt ut över slätten och sjön långt därnere. Och en bit uppför nästa dal ser vi vårt mål: Moustiers-Sainte-Marie. Men det tar givetvis längre tid än vi tror och efter ytterligare dryga 90 minuter stapplar vi in på ett litet torg i den medeltida byn. Det ligger löpare utsträckta i skuggorna till höger och vänster och längst in vid massörerna ligger ett litet berg av påsar med våra ombyteskläder. Vi är helt slut men har nu kommit halvvägs! Vi ligger efter i tidsplanen då 12 timmar blivit till 13,5, men vad gör det? Mat! Efter en matbit (salt skinka – underbart!), byte till torra kläder, påfyllning av Camelpaken och alldeles för korta tio minuter utsträckta på rygg så är det dags. Vi doppar huvudena i en stor stenbassäng på torget som är full till brädden med iskallt, klart bergsvatten och ger oss av. Denna gång före danskarna.

Kungsörnsvyn

T: ca 14h 00min Hur kan det vara så djävulusiskt varmt? Efter bara en dryg kilometer segar vi oss återigen flämtande uppför en brant backe. Klockan har hunnit bli sex på kvällen och det känns som om vi stegar runt i en stekpanna. Solen dundrar inte bara på som en slägga ovanifrån, men värmen stiger också upp från den karga marken och huvudet känns helt tomt på tankar. Halvvägs upp på toppen skymtar vi danskarna bakom oss. “Det var nog en miss att inte ha med oss stavar, eller vad tror du?” frågar jag Jakob. “Äsch, stavar är för skidåkning. Vi hade förmodligen bara snubblat över dem ändå. Du ska se att vi slår danskarna till slut.” Det är inte riktigt så det känns när två rödvita gestalter passerar oss femton minuter senare och börjar jogga (!) uppe på topplatån. Vi sväljer vår stolthet och ökar takten till rask vandring. Etappen är till en början relativ fin med mjukt underlag och för oss via en slinga upp längs baksidan av canyonen ned till en grusväg för bilar där nästa checkpoint med frivilliga väntar med varm soppa. Vi hinner precis vinka till danskarna som slurpar i sig de sista slurkarna av soppan innan de snabbt ger sig av igen. Tänk att vanlig minestronesoppa kan smaka som gudarnas nektar? Och vi förundrar oss återigen över våra kroppars förmåga till återhämtning när vi 15 minuter senare traskar iväg igen. Den sjunde etappen börjar med en lång, bred och oavbruten väg upp mot himlen. Vi håller rätt god fart och Jakob börjar nynna på Stairway to Heaven. Solen har äntligen lagt ned släggan och det har så här vid kl åtta på kvällen blivit svalare. De nästa två etapperna är strax under tio kilometer var och är mellan 500 och 700 stigmeter. Vi lämnar himmelstrappan bakom oss och följer de vitrödrandiga markeringarna längs med bergskammen av kalksten som vi följer upp till den högsta punkten. Den nedåtgående solen kommer snart hälsa godnatt och målar nu alla klippor i ett gyllene sken. Vi har tillryggalagt omkring 65 kilometer och njuter i fulla drag av världens skönhet. Vi vinkar respektfullt till kungsörnaparet som cirklar ovanför oss. De ser mätta ut. “Kanske en medlöpare de kalasat på?” viskar Jakob. Jag ser på honom och vi ökar lite diskret takten innan vi dyker ned i skogen på canyonsidan av bergskammen. Nu har det blivit såpass mörkt att pannlamporna åker fram igen och tur är det eftersom bergssidan är den brantaste (med undantag av Väggen) vi råkat ut för under tävlingen. Stigen är smal, elak och full av rötter som lägger krokben för oförsiktiga löpare. Det börjar bli svårt att se de vitröda banden runt träden, men på denna etapp har man börjat märka tävlingsleden med vitröda reflexer som hänger från trädgrenarna likt julgranspynt. Efter en dryg timme till möter vi en asfalterad väg som tar oss till checkpoint 7, där de frivilliga laddat upp med penne med köttfärssås! Gudomliga varma mat! Och kaffe! Jag noterar klockslaget och frågar den unge funktionären hur det gått för Les Bleus i kvartsfinalen mot Spanien som just avslutats. “We lose. 0-2.” Jag klappar honom beklagande på skuldran och rycker på axlarna. Alla är vi bröder härute i den mörka franska skogen. Vi vinkar åt vårt byte, danskarna, som återigen ger sig iväg precis när vi kommer.

T: ca 19h 00min Etapp 8 är fullständigt surrealistisk. Det är nu beckmörkt omkring oss och jag får flashbacks från en av Harry Potter-filmerna där Harry vandrar runt på Hogwarts mitt i natten med sin trollstav som lyser upp ett litet klot av ljus kring honom. Precis så känns det när vi hasar, snubblar och joggar nedåt i mörkret. Några hundra meter längre fram leviterar tre lyktor till synes trettio meter upp i luften. Det är helt omöjligt att säga om våra medtävlare befinner sig på andra sidan en ravin eller bara uppför samma klippa vi själva klättrar. På Jakobs uppmaning släcker vi båda våra pannlampor och blir stående stumma av förundran. Sakta vänjer sig ögonen vid mörkret och stjärna efter stjärna lyser upp himlen. Man kan ana bergstopparna på ravinen där stjärnhimlen är svart och stjärnorna försvinner. Vi tänder lamporna igen och Jakob drar upp tempot ordentligt i uppförsbackarna. Vi ökar där vi kan och uppåt gör mindre ont än nedåt. Vi ser en upplyst stuga som svävar i mörkret, men det tar oss nästan 45 minuter att nå den uppför serpentinstigningarna. Väl vid checkpoint 8 är vi ordentligt slitna och sänker båda två varsin stor mugg med soppa och kopp med kaffe. Jakob klagar på sina ömma lår, men lyser i nästa stund upp så fort han får syn på massörskorna som står i tältet. Jag är redan glömd, och samtidigt som han hasar bort till dem för att be om en massage av sina ben drar jag av den våta tröjan och byter till ett torrt underställ. Det räcker att stå still i bara ett par minuter innan man börjar hacka tänder. Det är inte särskilt kallt egentligen, så det är väl utmattningen som tar ut sin rätt. Jakob tar en powernap på tio minuter och när han slår upp ögonen är det dags igen. Bara två etapper kvar!

Etapp 2, tidigt på morgonen

T: ca 22h 00min Den nionde etappen tar oss återigen hela vägen ned i canyonen. Flodens brus följer oss hela tiden. Efter en timme korsar vi floden på en valvbro av trä och nu känns det som att vi står på stenbron i Tolkiens Moria. Det kan vara hur djupt som helst under våra fötter, lyktorna har inte en chans att penetrera mörkret under bron. Strax bär det av uppåt igen, mot nionde stationen. Det är brant uppför och vi använder händerna lika mycket som fötterna. Samtidigt passerar vi löpare efter löpare, samma personer som lämnade den förra checkpointen innan vi kom. De ser slitna ut, och vi får en kick av att klättra förbi dem. Varenda muskel i benen, fotlederna och fötterna protesterar våldsamt men hjärnan bestämmer. Ett steg till. Och ett till. Och ett till. Nu när solen försvunnit och inte obarmhärtigt slår oss sanslösa med sina hammarslag känns det plötsligt som en tävling igen. Det är för brant för att springa, men buskarnas grenar viner förbi. Vi brakar plötsligt genom ett buskage och står öga mot öga med en funktionär som står och häller upp varm soppa i en bägare. Kan det verkligen stämma? Har vi bara en etapp kvar? Hjärnan vill springa vidare efter nästa markering i skogsbrynet, men förnuftet bromsar in oss för en sista paus. Sista etappen går längs samma stig som den första men åt andra hållet. Och den är tuff: 12 km med 825 stigmeter. Klockan är strax efter fem på morgonen och vi har redan missat vårt tidsmål, vilket grämer mig långt bak i mitt undermedvetna. Dessutom har vi inte sett till danskarna sedan checkpoint 7 och de är nog redan snart i mål. Vi fyller på med vatten och choklad och ger oss iväg.

T: ca 25h 00min Indiana Jones-backen vill aldrig ta slut. Solen stiger sakta över bergen och stjärnorna smälter undan, men topparna framför oss vägrar komma närmare. Kalkstenarna skär in i fötterna genom våra tunna trailsulor och det finns knappt en platt yta som vi kan placera foten på utan att få en skarp sten upp i hälen. Där! Halleluja! Vi är uppe! Och det är nu helvetet börjar. Låren bränner som eld och fötterna känns fullständigt söndermanglade. Gryningen badar allt i ett rosenrött skimmer, men tiden för att uppskatta all skönhet är förbi. Vems idiotiska idé var det egentligen att springa ett 108 km långt lopp nere i Frankrike? Jag ökar omedvetet takten för att snabbare få slut på lidandet och kopplar med en viljeansträngning bort smärtan. Återigen blir jag inbromsad av min klokare kompanjon. Jag förstår verkligen inte dem som gett sig på det här loppet solo. Ingen av oss hade klarat det utan den andre. Efter vad som känns som en evighet kommer vi äntligen ut ur skogen och äntrar asfalten nere i byn. Och nu joggar vi faktiskt. Människor som sitter längs vägen i blå finishertröjor vinkar uppmuntrande och hurrande. Kan det verkligen vara möjligt att vi snart är i mål? Vi rundar den lilla ängen, springer uppför den lilla grässlänten och korsar mållinjen tillsammans! Och den franske speakern kommer fram och hurrar och gratulerar oss och man känner sig helt vansinnigt otroligt fantastiskt bäst!!! 108 kilometer och 6700 höjdmeter på 28 timmar och 17 minuter. Vi kollar med sekretariatet om hur vi ligger till. Topp 90 av dryga 200 startande, men nästan 90 DNF. Främst på grund av hettan, berättar man. Och så får vi veta att danskarna ännu inte kommit i mål. De slutar nästan en timme efter oss i sammandraget. Seger för Sverige!

Det Blåa Bandet

Smärtan är påtaglig, men paradoxalt nog känns det bara skönt.  Klockan är snart halv nio på söndag morgon och jag har väldigt svårt att sluta le. Vi klarade det. Igen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: