Tjörn Triathlon 2010

Jag är inne på det tredje och sista varvet av cyklingen. Solen värmer ansiktet, det är närmast vindstilla och jag har bara knappa tio kilometer kvar till T2 vid Akvarellmuseet i Skärhamn. Trots den ljuvliga inramningen är jag nästan totalt knäckt. Skälet till för mitt stunden tunga sinnelag sitter på en rödvit Merida en knapp kilometer längre fram. För bara någon minut sedan blev jag passerad av en fartfantom i uppförsbacken strax efter den tvära högersvängen in på riksväg 169. Jag trodde att jag skulle klara hålla undan, men han har alltså till slut kommit ikapp mig. Min gode vän och samtidigt min värste fiende. Det som svider mest är hur lekande lätt det såg ut för honom när han svischade förbi.

Ingen kust i Norge är vackrare än Helgelandskysten. Och ingen plats är mer inspirerande att träna på än i skuggan av den mäktiga fjällkedjan De Syv Søstre. Det var här ett frö blev planterat med en idé om att försöka ge sig på ett triathlon. Jag hade några veckor tidigare haft privilegiet att flytta upp till Sandnessjøen för att påbörja ett vikariat som läkare på den lilla medicinkliniken däruppe. Tiden mellan jourerna var idealisk för att träna inför ett sånn utmaning. Denna gång kanske jag skulle försöka övertala Jakob till lite mer moderation. För två år sedan löpdebuterade vi i varsitt marathon, men triathlon är till sin natur ett mycket mer respektingivande projekt att ta sig an. Varför inte försöka med en halv Ironman rätt vid husknuten hemma i Göteborg?, var mitt argument. Upp till polcirkeln hade jag fått med mig senaste numret av Runners World där en av sidorna pryddes av en fantasieggande logotyp. Tre stiliserade atleter. En simmare, en cyklist och en löpare med en karta av Tjörn i bakgrunden. Hur skulle vi kunna motstå detta?

Jag är en snabbare simmare än Jakob, men han klår mig i cykling. Kvällen före loppet satt vi och debatterade tävlingsupplägget. Jag borde komma först upp på cykeln, och sen fick vi se om han skulle komma ikapp mig under 90 kilometers cykling (Aldrig i livet!). Om vi hade tur skulle vi påbörja löpningen tillsammans och eftersom vi är någorlunda jämnstarka löpare skojade vi om en möjlig spurtstrid på upploppet.

Det är under sådana här tillfällen ens hjärna går över i overdrive. Långt därframme skymtar Jakob och om jag trycker till ordentligt bör jag komma ikapp. Men priset jag kommer att betala längre fram i form av stela ben fulla av mjölksyra blir knappast underhållande. Jag har honom i sikte nästan hela vägen, men tappar honom vid villorna strax innan jag cyklar in i Skärhamn. När jag hoppat av cykeln och småspringer med den fram mot min ombytesplats ser jag min fiende se upp från sina skosnören och vinka. Nu jävlar. Han sticker iväg ut ur fållan som ett skott. Jag kastar av mig hjälmen, trycker av cykelskorna och drar på mig mina trogna gamla Asics. Lugn. Jag noterar att känslan av att jaga är så mycket mer behaglig än att jagas. Fyra varv runt Skärhamn á dryga fem kilometer. Ett varv i taget. Uppförsbacke direkt. Passerar smedjan och svänger vänster. Förbi några villor, över bilvägen och in längs en gångväg kantad av gräs. Får en mugg avslagen cola av en rödklädd funktionär och ser till min kompletta överraskning att Jakob bara är dryga hundra meter framför mig. Kommer allt närmare i mitt sega tempo. Stelheten i benen har börjat släppa nu och jag ser inte längre ut som John Wayne i tights när jag springer. Ses i mål, ropar jag glatt när jag passerar. Både nästa varv och varvet därpå går av bara farten men det sista varvet är en oändlig pina. Jag inbillar mig att jag hör sprintande löpsteg bakom mig konstant och håller nästan på att få nackspärr av att se mig om efter en vilt jagande Jakob stup i kvarten. Till slut kommer jag till rondellen strax innan hamnen och det sjunker in att jag bara har ett par hundra meter kvar. Jag ökar lite lätt på takten och möter samtidigt min bror som kommer springande från andra sidan med en kamera och ett leende. Hur går det? Hur många varv har du kvar? Vi såg Jakob, men inte dig! Sista varvet, ler jag glatt. Jag korsar mållinjen med ett stort leende på läpparna, och möts genast av en dam i rött som hänger en medalj runt halsen på mig. Jakob spurtar in en stund senare som tvåa. Av två. Och solen skiner ned på oss båda.

Jakob Klcovansky

Tjörn Triathlon

Alla triathleter som går i mål på Tjörn Triathlon får en medalj med det japanska tecknet för uthållighet, en symbol som Janne Nilsson ständigt bar med sig fram till sin alltför tidiga bortgång 2004. Lotta Nilsson har i hans anda fortsatt driva Träningskliniken på Tjörn samtidigt som hon är initiativtagare till Tjörn Triathlon som hållits varje år sedan 2008. Tävlingen är ett välorganiserat event som präglas av det bästa västkusten har att erbjuda, inte bara i form av natursköna omgivelser utan också den gästvänlighet och generositet som är så speciell för människorna som lever här. TT var den första tävling Jakob & Jakob ställde upp i tillsammans och samtidigt också deras triathlondebut. Vi kan varmt rekommendera för alla er som överväger att börja med triathlon. Mer information finner ni på Tjörn Triathlons hemsida.