Milano Marathon 2011

Vi kommer att springa förbi San Siro! Det är klart att vi måste skaffa biljetter till en Milanmatch, tänk att se Zlatan chippa och trolla med bollen live! Jakob och jag sitter böjda över kartan för loppet och kontroller höjdmeter (som lyser med sin frånvaro) och sevärdheter (som trängs längs med banan). Det är jul i Göteborg och snön faller ute i atriet hos mamma och pappa. Vi har precis bestämt oss för att springa stadsmaran i Milano som en slags halvvägs-checkpoint inför sommarens stora prövning; ett Ironman triathlon i England. Det kommer inte vara några som helst problem, tänker vi. Och så kan vi ta med flickvännerna som supporters. Förutsatt att vi efter loppet följer med till Milano Galleria och agerar modekritiker. Vad gör man inte för sitt hjärtas dam? Sagt och gjort.

Vad tycker du om den här? säger jag försiktigt och håller upp en tunn svart keps. Flickvännen rynkar på näsan. Man har ju lärt sig att tolka sin bättre hälfts diskreta reaktioner. OK, den här då? Också nästa mössa får den kejserliga tummen ned. Väderrapporten skvallrar om vårens första dag med temperaturer över trettiostrecket under loppet imorgon. Underbart. Och ingen av oss har tagit med en huvudbonad, än mindre övervägt det. Det var inte så här mitt hjärtas utkorade hade tänkt sig shoppingturen i modestädernas Mecka, in och ut ur alla möjliga sportbutiker med endast en mål i sikte. Med löften om en vacker middag med vin senare under kvällen lyckas jag temporärt blidka henne, och hon godkänner till slut nådigt den sista kepsen vi finner. En vit bomullskeps med den franska flaggan och tuppen på. I Italien. Nåja.

Det är trångt utanför bajamajorna och starten skall gå om tjugo minuter. Som vanligt sträcker sig köerna väldigt långa, men marathonlöpare är snabba toabesökare. Vissa av dem klockar sig själva under besöket. Här skall sekunder sparas. Efter en nervös väntan längre bak i ledet går till slut startskottet och med den springer de citrongula farthållarballongerna iväg. Jakob och jag tar sikte på 3.45-ballongen och redan efter ett par kilometer är det trångt runt stackaren som är förankrad till dem. Jag plockar på mig en vattenflaska vid varje vätskestation och det märks redan efter en timme att det här kommer bli en varm dag. Det är tungt att följa med i tempot och efter varje vätskepaus ökar ballongen och hans följeslagare takten för att inte sacka efter tidsschemat. Jakob ser oberörd ut och jag låter honom öka utan att själv haka på. I det här tempot kommer jag att krascha om nån timme. Såpass väl känner jag till hur mitt lekamen fungerar i varma omgivningar. Höj termostaten till trettio grader och jag förvandlas ofrånkomligen till en eländig Gollum som kryper fram längs skuggsidan av trottoaren i jakt efter my preciousss water. Efter ett tiotal meter vänder sig Jakob frågande om med ett höjt ögonbryn. Jag förklarar att farten är för hög för mig och att jag inte vågar dra på, men att han själv bara skall hänga på gruppen som sakta börjar avlägsna sig längs den breda avenyn. Nej, nej. Vi springer tillsammans, säger han. Och så saktar han ned till mitt tempo. Jakob har bäst PB på maran av oss båda och även om min tid bara är sju minuter sämre så var det knappt jag slog 4-timmarsgränsen i min debut. Jag är ingen snabb löpare, men vill gärna framstå som en uthållig en. På mina bästa dagar. Inte idag, alltså. I Edinburgh sommaren innan lyckades jag inte komma under min personliga skamgräns och trots optimismen i julas ser det inte bättre ut idag. Vi springer vidare under tystnad och jag glömmer njuta av de vackra omgivningarna.

På piazzan framför Duomon får vi ny kraft. Flickvännerna överröstar samtliga andra supportrar och bidrar starkt till att jag drar in magen, skjuter ut bröstet och plötsligt får ett annat schvung i steget. Nu känns det bättre igen. Vi har precis passerat dryga hälften och hara bara knappa tjugo kilometer kvar. De nästa tio kilometrarna går vi som tåget och precis som jag tror att vi omedvetet ökat tempot igen sneglar jag åt sidan på Jakob. Han ser ut som en levande zombie. Han springer rakt framåt men verkar inte se någonting. Till råga på allt var vi precis vid vätskestationen och det är långt kvar till nästa svalka och energikick. Jag får bara korta grymtningar till svar på mina spörsmål. Svetten lackar och det är vansinnigt varmt. Efter ytterligare en kilometer föreslår jag att vi skall börja gå en stund. Det kan knappast gå långsammare än vårt nuvarande tempo. Jakob ser förfasad på mig. Gå? Under en mara? Men vi inser snart att vi inte har något val. Jakob har kraschat huvudstupa in i den beryktade väggen och frågan nu är inte NÄR vi kommer att komma i mål, utan OM. Vi går i 500 meter och börjar sedan springa långsamt. Efter ett par kilometer är det stopp igen. En italienare ligger avsvimmad i skuggan av ett sjukvårdstält vid sidan av banan. Det ser i varje fall ut som en svimning. Ett hjärtstopp hade nog försorsakat lite mer aktivitet hos sjukvårdspersonalen. Får man hoppas. Nu har vi en vattenflaska var i händerna. Jag har piggnat till och måste i ärlighetens namn säga att jag gärna skulle försöka springa för att slå den förbannade 4-gränsen, men en blick på min vän krossar den impulsen lika snabbt som den kom. Överger jag honom här kommer jag aldrig förlåta mig själv. Vi skall avsluta tillsammans.

Som en hägring skymtar vi målgången en knapp kilometer framför oss. Italienarna hejar på oss på vardera sida om avspärrningarna och Jakob får en ny glimt i ögonen. Vi har sprungit den senaste halvkilometern och Gud hjälpe oss, vi skall inte börja gå nu! Vi springer! (åtminstone tillräckligt för en diskvalificering i en gångtävling). När vi korsar mållinjen är jag mest upptagen av att dokumentera mitt personliga bottennapp i marathonsammanhang, medan Jakob som synes prioriterar en tacksamhetens blick upp mot den Allsmäktige. Trots Jakobs lägre marathon-PB har jag nu slagit honom i en tävling vi startat i tillsammans. Visserligen bara med en sekund. Men ändå.

Jakob Klcovansky
Milano City Marathon

Milano är en medelstor stadsmara med en relativt flack bansträckning. När vi sprang den 2011 låg starten en bit utanför centrum och gick genom förorterna fram till centrum där man i princip slår en lov medurs runt den större stadskärnan. Förbi domkyrkan springer man på kullerstenar men i övrigt består underlaget av asfalt. Normalt är det inte så varmt som vi hade det och efterföljande år var det tvärtom kyligt och regnigt. Eventet är välorganiserat och man får en snygg träningströja och fin medalj, samtidigt som vätskestationerna är stora på båda sidor av vägen med både vatten, sportdryck och frukter. Organisationen förmedlade mycket av informationen via mail och Facebook och hade många roliga träningstips och uppdateringar. En av de enda nackdelarna med loppet var att stafetten var krångligt uppbyggd och saknade områden för stafettlöparna att byta med varandra. Det var väldigt trångt vid de fyra checkpointsen där hoppfulla löpare stod och väntade på sina stafettkamrater och gjorde det svårt och trångt för oss andra som skulle springa hela loppet. Bortsett från detta var det en lysande mara som vi kan rekommendera till er som vill springa ett välorganiserat lopp i en storstad i norra Italien. Mer information hittar ni på Milano City Marathon.