Nya skor!

Mina fötter är breda. Kanot- och flodpråmsbreda. Inte helt lätt att finna skor till, och ännu lite lurigare att hitta ett par sköna löparskor till. Mina första löparskor var ett par Reebok och jag minns fortfarande hur det kändes när jag drog på dem för första gången. Jag formligen flög fram över parkeringsplatsen hos mamma och pappa, och den då korta löprundan (ahem… lite dryga 3 km…) kändes som att springa på moln. Inget mindre. Som en knarkare har jag letat efter den där första rushen alltsedan dess, men aldrig varit i närheten. Det är klart, många skor känns behagliga i butiken men börjar krångla lite efter ett par pass. Och så är det ju fåfängan. Det går ju inte an att köpa ett par fula skor. Eller, jo. Kanske. Men då skall det vara sådana där riktigt… Eller, nä. Det går faktiskt inte. Jag sprang mitt första lopp, tillika första marathon i ett par Reebok. Athen marathon. Och de har hängt med alltsedan dess. Jag springer inte i dem längre, men de ligger där på en hedersplats i källaren. Fröken H kallar det inte för en hedersplats och undrar samtidigt hur det kommer sig att jag sparar ett par luggslitna och smutsiga skor där man kan räkna tårna genom de stora hålen på sidan. Inte en eller två men hela tre tår har en finfin utsikt genom det stora panoramafönstret till hål på båda skorna. Men man kan ju inte gärna slänga sina första marathonskor! Eller de jag sprang Edinburgh marathon i heller, för den delen. Det var mina första Asics, förresten. Och det måste ju åminnas. Sedan dess har det mest blivit Asics, bortsett från ett par pålitliga Saucony under förra årets Forestman och Milano marathon. Och sina första Ironmanskor kan man ju ABSOLUT inte kasta! Och sen är det ju mina ack så fula, men helt fantastiska INOV8 som jag sprang Trail du Verdon i i somras. Och dem kan jag ju heller inte… Just det. Slänga. Det var ju de första skor jag sprang en ultramara i. Faktum är att jag sprungit ett lopp i nästan alla mina löpskor. De är mina vänner, och jag kan än mindre skiljas från dem än från min barndoms fotoalbum. Sentimentalt struntprat, avfärdar fröken H. Och hon har säkert rätt. Det brukar hon ha. Säger hon själv i alla fall. Föremålet för det här inlägget är i vilket fall som helst mina NYA skor. Det blev Asics igen. Gel Nimbus 14. Modellen har jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men ordet betyder skinande moln eller den halo som skiner kring ett helgon. Det låter lovande. Fina är de i alla fall, därom råder inget tvivel. Tanken är att NYC marathon skall springas i dem om ett par månader. Och man kan väl inte slänga skorna man sprang sitt första NYC marathon i, eller hur?

Stilstudie

Fyra doktorer och en docka.

För er som är lite intresserade av våra dagjobb är den sista bilden hämtad från en av gårdagens demoövningar. Undertecknad står där längst till vänster. Avslutade igår en tvådagars kurs där vi undervisat pediatriker, anestesiologer, akutläkare och allmänläkare i avancerad livräddning av barn. Väldigt spännande, lärorikt, utvecklande och framförallt fasligt kul! Tack allihop för två grymt roliga dar!