Slalomträning i svart pist

Wyllerløypa är en svart slalombacke som under barmarkssäsongen förser många Oslobor (däribland många elitskidåkare och -cyklister) med backträning av yppersta klass. Jag har sprungit några träningspass i skogen tillsammans med en kompis, Bergsgeten, som fullkomligt älskar att träna i Wyllerløypa. Hon är så grym att hon förra året kom trea i damklassen på Oslos Bratteste och hon har i år lyckats övertala mig och några andra dumbommar att också ställa upp i detta sadomasochistiska spektakel som utspelar sig i just denna slalombacke. Ikväll var det dags för ett första träningspass på plats.

Alla skall vi den vägen vandra

Horisontellt räknat är det inte så långt. Ynka 2,7 km. Vertikalt är det lite mer imponerande. 407 höjdmeter. Efter bara 150 meter var pulsen uppe och nosade på 90% och där förblev den. Det var med god marginal ett av de mest överjävliga träningspass jag någonsin haft nöjet att överleva. Jag hade blodsmak i munnen innan jag ens passerat 500 m och stånkade dessutom som en felmedicinerad astmatiker. Värre skulle det bli. Den brantaste delen av backen kallas för “Helveteskneika” och här är det bara Bergsgeten och hennes elitkompisar som klarar att springa. Jag går. När jag äntligen når översta liftstationen 449 möh skymtar mitt mål Tryvannstårnet som en hägring borta på nästa kulle. Nästa etapp kallas “Platået” och dippar ned till 415 möh innan sista biten upp till tornet som ligger på 528 meters höjd.

Hit men inte längre

Det är bara det att skymningen nu har sänkt sig och jag springer förstås omedelbart vilse. Hittar inte riktigt fram till tornet, men eftersom höjdmätaren på min Suunto visar att jag klättrat 427 höjdmeter så är jag nöjd och vänder nedåt igen. Det blir en hasande och snubblande historia och jag når liftstationen vid botten precis när mörkret faller över backen. Jag springer sista biten bort till bilen och famlar i den lilla fickan i svanken där bilnyckeln ligger.

Låg. Inte längre i varje fall. Var i hela Hälsingland har den tagit vägen? Jag har sprungit hela backen med min iPhone i fickan för att fota lite under tiden, men vid sista stoppet måste jag oförhappandes också halat ut bilnyckeln. Nu är det beckmörkt på grusplanen där jag parkerat bilen. Jag uppskattar ytan till omkring 1000 m². Inget annat att göra än att tända ficklampsappen på telefonen och börja leta.

Lyckligt ovetande om bilnyckelns försvinnande

Det blir snabbt kallt och där står jag i shorts och kortärmat. Underbart. Får låna en ficklampa av en vänlig själ, men det tar dryga halvtimmen och två fantastiskt hjälpsamma norskors hjälp att finna nyckeln igen. Halleluja! Lerig och kall sätter jag mig bakom ratten.

Nästa gång skall det gå snabbare.