Susa genom natten

Det är något alldeles speciellt med nattlöpning i städer. Jag upptäckte det när jag tog mina första, bokstavligt talat, stapplande löpsteg på Malta 2008. Det var inte så att jag tyckte det var speciellt kul att springa på natten. Av en outgrundlig anledning tyckte jag det var pinsamt att jag bara kunde springa 4 km åt gången och undvek därför dygnets ljusa timmar. Jag måste trott mig vara den siste otränade mannen på Malta. Hur tänkte jag egentligen? Löppassen förlades alltså till spöktimman och därför grundlades också min förtjusning för de mörka, tysta och ödsliga gatorna. Det känns som om man springer snabbare, som om man är den ende löpare som trotsar mörkret, man känner sig lite speciell.

Idag sprang jag första gången på mycket länge ett sånt pass. Det gick igenom Lunden, Korsvägen, Mölndal, ner till Rävekärr och tillbaka. Det kändes snabbt. Min idiotiska vana trogen hade jag inte med mig någon vätska och bara en liten bar i fickan. Men det var kyligt och kiropraktorn hade lagat middag en dryg timme innan löpningen så jag förlorade inte så mycket vätska och var laddad med kolhydrater. Det hade dock varit både gott och nyttigt att få i sig en Powerade efter en timme. Att jag aldrig lär mig.