Skogsstig vs asfaltsväg

Vilket underlag föredrar vi att springa på? Hård asfalt eller mjuk skogsstig? På en vid och kompakt landsväg som försvinner bort över horisonten eller på trottoaren längs skyltfönster och förbi anonyma bostadsområden? På en bred och bekväm grusväg där den största faran stavas barnvagnar och lösa hundar, eller på en slingrig trail där man får sicksacka mellan björkar och granar samtidigt som man försöker undvika att snava på hala rötter och vassa stenar?

Att följa en asfalterad väg ut ur stan skänker en säkerhet. Du vet att den leder någonstans, du vet att du inte kommer att springa vilse och du vet att du bara behöver rotera 180° för att komma hem igen. Det är ingen hemlighet att jag själv föredrar skogsstigar och helst springer runt Sisjön och Oxsjön när jag är hemma i Göteborg. Änggårdsbergen står givetvis också med på favoritlistan, men Sisjön håller jag lite närmare hjärtat eftersom det var hit mamma och pappa tog mig och lillebror på utflykter när vi var små.

Sommarbild av Oxsjön

Att springa i skogen ger en fantastisk känsla av frihet. Här är förresten ett bättre ord. Glädje. Jag springer aldrig runt och ler för mig själv eftersom jag har så himla roligt. Förutom hemma runt Sisjön. Jag tar aldrig ut mig så mycket som när jag springer på skogsstigar – eller utövar trail running som det så häftigt heter numera. Det är otrolig träning för proprioceptionen (de små receptorerna i dina leder som berättar för din hjärna i vilken position dina armar och ben befinner sig, även om du blundar), för dina fot- och knäleder och för allsidig träning av alla muskler i ben och fötter. Löpningen är inte lika monotont belastande som när man springer på hårda underlag och är mycket mer varierad. Det är framförallt naturupplevelsen jag är ute efter, samtidigt som löpning på en skogsstig ställer högre krav på närvaro. När vinden susar i trädkronorna och allt som hörs är dina mjuka (mer eller mindre, alltså) steg och din andhämtning är man så nära Eden man kan komma.

Förstår ni vad jag menar?

Här vill jag passa på att slå ett slag för trailskon som transportmedel. Nedan ser ni mina två senaste skoinköp. Mina Nimbusar har jag redan orerat om ad nauseam, men jag tror inte att jag skänkt mina älskade INOV8 Roclite samma ömma uppmärksamhet. De är så fula att det tåras i ögonen, men gode Gud så effektiva de är i terrängen. Både jag och Jakob införskaffade skorna inför Trail du Verdon i somras och ångrade oss inte en sekund. Greppet var lika stensäkert som pappa är på teoretisk långdistansträning. De bet sig fast lika lätt i slippriga trädrötter som i rullande grusbackar och har en stor förtjänst i att vi klarade loppet överhuvudtaget.

Nimbusar

Bergsgetterna

Som ni ser är sulan på Roclite’sen mycket grövre och full av breda dobbar vilket resulterar i ett oöverträffat grepp. För två dagar sedan försökte jag introducera mina Nimbusar till en jungfrutur på en mild, mjuk och vacker skogstrail i närheten av Sognsvann. Trailen tuggade i sig mina lysande rena och fina asfaltsskor och spottade ut dem smutsiga, leriga och dyblöta. Det kändes som att fötterna fick sig en tvättäkta bitchslap av självaste Nordmarka.
Därför var det med en smula förvåning som jag såg min vän Bergsgeten försvinna upp för slalombacken Wyllerløypa under gårdagens träningspass, iförd damvarianten av nämnda Nimbusar. Det kan ju förstås ha att göra med att hon inte så mycket springer som leviterar ovanför marken när hon löper uppför. Men ändå. Tacka vet jag mina Roclite som placerade mig hel och välbehållen uppe på toppen efter 22 min och 59 sek. Det här passet var jävligare än sist, men gick snabbare tack vare mitt försök att ta rygg på Bergsgeten. Och den här gången sprang jag inte ens vilse!

Slutligen kan man ju förstås kombinera både asfalts- och skogslöpning…