Varför springer jag 108km?

Vad är det för fel på mig, tänker jag. Varför springer jag 108 km? Det är 35 grader i skuggan, lårmusklerna bränner vid varje steg och mina tunna löparskor gör att det känns som att springa barfota på småsten. Stigningen är nästintill vertikal. Takten har reducerats till sömngångarfart och vi har tillryggalagt 3 km på 2 timmar. Min normalt stratosfäriska optimism är borta. Jag kommer inte att klara det här, tänker jag. Jag måste låta Jakob springa vidare själv. Han har noterat mina stapplande steg och ordinerar paus. Jag kräks. Jag är helt slut och vi har sprungit 45 km. Det är 63 km kvar.

Vi var upprymda när vi sex månader tidigare bestämde oss för att genomföra Trail du Verdon. Ett 100 km långt terränglopp med en stigning som är en och en halv gång högre än Mt Blanc! Det låter som en utmaning värdig namnet. Det kändes helt ogenomförbart. Precis som alla andra tävlingar vi genomfört. Pinan vid de sista kilometrarna på en mara finns nämligen alltid i färskt minne.

Baninspektion

Våra idrottsliga karriärer började något sent i livet. Tidig medelålderskris? Kanske. 2007 kunde varken Jakob eller jag springa så mycket som 4 km och jag visste inte skillnaden mellan allsvenskan och elitserien. Vi var lata och feta. Sedan hände något. Vi börja springa. Vår första tävling var en mara. Lika bra att lägga ribban högt, tänkte vi. Den kändes som fullständigt omöjlig att genomföra med tanke på att flåset kom redan efter första våningen i ett trapphus. Men på något sätt gick det ändå vägen. Vi fick mersmak. Jakob föreslog försiktigt att vi skulle anmäla oss till Tjörn Triathlon, en halv ironmandistans. Jag kunde ju inte simma och hade inte cyklat på flera år men jag kunde inte heller säga nej. Så vi anmälde oss, trände som tokar och till vår stora förbluffelse genomförde vi den. Ingen vill väl titulera sig en “halv ironman” så nästa utmaning var given. Det råkade bli engelska Forestman som tillhör landets svårare ironmandistanserna p.g.a. sin tuffa skogslöpning. Men det gick vägen det också!

Det kan låta enkelt när man skriver om tävlingarna. Men när vi anmälde oss kändes varje ny tävling som en näst intill omöjlig prestation. Vi fick snart smak för den där känslan. Vi tycker nämligen inte att det är riktigt lika roligt att genomföra samma typ av tävling två gånger. Man vet vad man kan vänta sig, hur kroppen reagerar och hur rutten ser ut. Vi eggas av ovissheten inför en helt ny utmaning och kämpar mindre mot klockan än mot oss själva. Mot lättjan de kalla vinterdagarna. Mot den varma sängen under den mörka hösten. Mot den delen av hjärnan som hittar på massor av ursäkter för varför man inte ska träna.

Klockan 0330 stod vi ett becksvart Frankrike och väntade nervöst på startskottet. Sex månader och hundratals timmars träning var till ända. Skulle det vara tillräckligt? Vid startlinjen trängdes fler än 200 entusiastiska galenpannor som med stavar, ryggsäckar och pannlampor skulle besegra Canyon du Verdon. Vi var nervösa och kände oss som vanligt som riktiga amatörer, men laddade och vid gott mod. Loppet var uppdelat i 10 etapper. 10 vanliga träningspass, tänkte jag. Det funkar. Jag valde att ignorera de 6700+ vertikalmeter som skulle tillryggaläggas. Mitt i sommaren.

Fortfarande på gott humör

Starten var lugn och tempot gick snart ner i rask gång. Stigen som tog oss uppför berget var bred nog för en löpare åt gången. Vi bekämpade de första 750 vertikalmetrarna på 2 timmar och nådde bergstoppen vid soluppgången. Det kändes enkelt. Känslan gjorde mig lite orolig. Jag har haft den tidigare. Under Milano Marathon 2011 sprang jag in i väggen efter att ha tillryggalagt de första 27 kilometrarna i ett vansinnigt tempo. Och då kändes det också sådär enkelt. Hur som helst. Alla löpare var upprymda och vi fortsatte i rask takt nerför berget. Vi försökte pacea oss, men det var svårt att inte dras med i den entusiasm som fanns i luften. Benen var pigga och det var lätt att parera felsteg och dansa nerför berget. Vi anlände till första checkpointen efter 2 timmar och 12 minuter. I den här takten är vi i mål innan klockan 0200, tänkte jag. Vätska och kolhydrater laddades och efter några minuters var vi igång med andra etappen.

Klättra uppför berget

Efter en tämligen tråkig grusväg kom vi snart tillbaka ner i skogen och började nedstigningen i Canyonen. Återigen sprang vi ner i snabbt takt och passerade några löpare. Terrängen var ganska enkel även om det förekom ett och annat stycke som krävde båda händerna till hjälp. Väl nere i Canyonen reste sig 100 meter höga, lodräta stenväggar ovanför oss. Under oss forsade floden Verdon. Stigen var 30 cm bred. Vi sprang längs med den strida floden i ett makalöst vackert landskap av bergformationer. Det var svårt att inte kolla upp, stanna och njuta. Känslan av enkelhet var kvar. Vi hakade på ett par gentlemän i 50-årsåldern som verkade vara i bra form. Deras huvudschalar skvallrade om att de varit med i Marathon des Sables – ökenmaran i Marocko. Ett värdigt par att ta rygg på. Uppstigningen ur Canyonen var lodrät. Vi var tillbaka vid den första checkpointen efter knappt två och en halv timme. Värmen började komma, men vi var vid gott mod och det kändes bra. Vi anade inte vad som skulle möta oss.

Solen började steka på under den tredje etappen. Men det borde vara lätt. Drygt 6 km och knappt 400 stigmeter. Klockan var strax efter 0900. Redan efter en kvart började jag känna mig svag. För varje steg blev det allt jobbigare och jag hade svårt att sätta ner fötterna i nedförsbackarna på ett säkert sätt. Låren började göra ordentligt ont. Jag började bli orolig. Det är ju bara tredje etappen och jag fattade inte hur jag skulle klara det! Jag käkade en energibar och piggnade till en stund men kom strax tillbaka till tillståndet som liknade total utmattning. Jag kände mig helt slut, jag hade huvudvärk och orkade knappt anstränga lårmusklerna tillräckligt för att inte ramla ner för berget. Snart kommer jag att stuka foten eller ramla ner i Canyonen, tänkte jag. Flera löpare sprang förbi oss och jag kände mig som en belastning för Jakob. Jag försökte vila, men det hade ingen effekt. Efter den andra eller tredje pausen på kort tid kom Jakob på vad vår coach alltid har påmint oss om: salttabletter. Jakob fiskade upp en tablett från sin medicinpåse. Vi återupptog gången. Efter knappt 10 minuter var jag som återuppstånden! Det kändes som ett mirakel! Att en liten salttablett har en sån effekt. Amatörer som sagt. När formen kom tillbaka och huvudet klarnade kom också oron för femte etappen; nästan 14 km, 1300 stigmeter upp och ner under den varmaste tiden på dagen. Klockan var 1000 och det var redan extremt varmt.

Det var fasligt varmt när vi startade etapp fem omkring klockan 1230. Lite vila, vätska, chips, godis, ost och banan hade gjort susen. Jag kände mig återigen urstark och frågade Jakob om vi skulle psyka några löpare framför oss genom att tokspringa uppför det första partiet i skogen. Jakob är den förnuftige i vår relation och avrådde därför starkt från idén. Smart. I glödande solsken, stenig terräng och kraftig lutning gick vi istället upp och slog snart följe med en fransman. Vi gick. Och gick och gick och gick. När vi tills slut tog en andningspaus kollade fransmannen på sin klocka. “300 metres” sa han. Vi skrattade allihop – vad skönt – bara 1000 vertikalmeter kvar. Skratten förvandlades snart till en tyst pina. Etappen verkade aldrig ta slut. Stenarna på stigen gjorde den mentalt och fysiskt ansträngande att gå på. Det blev brantare och varmare. En timme in i den 5:e etappen hamnade vi framför vad som kändes som en skogsvägg. Någonstans mellan träden fanns en stig. Åtminstone var det skugga. Ytterligare en timme och ett okänt antal kilometer senare var jag helt förstörd och hade uttömt alla mina reserver. Jag hade kräkts och orken var borta. Jag tvivlade återigen på om jag skulle klara det.

Paus på tuffaste femte etappen

Ny paus och nya salttabletter gav mig ny kraft. Aldrig kunde jag tro att salt kunde vara lika åtråvärt som vatten! Jag gjorde en sista ansträngning och vi nådde till slut krönet. Vi visste inte hur långt vi hade gått eftersom batteriet i våra GPS-er bara räcker i 10 timmar. Men det kändes som om vi gjort hälften på de två timmarna. 3 km fick vi till svar. 3 km på 2 timmar! Jag la mig ner bland småsten och kottar för att hämta kraft.

Att döma av terrängen vi hittills tillryggalagt skulle det ta oss ytterligare 3 timmar att nå checkpointen 11 km bort. En pigg fransman som nu var på sjätte etappen på väg åt andra hållet sa att resten av banan ner till checkpoint 5 var “very technical”. En eufemism för överdjävlig terräng som snart skulle översköljas med svordomar. Dessutom skulle det inte finnas något vatten förren vid checkpointen och jag hade redan förbrukat halva mitt förråd. Vi tog oss samman och fortsatte. Jag blev glatt överraskad av att stigarna var lite bredare än vanligt. All småsten som fanns överallt gjorde emellanåt rejält ont i fotsulorna. För att inte stuka fötterna hade vi ganska tunna sulor på skorna. Det kändes återigen som en evighet men till slut såg vi dalen med staden dit vi skulle. Underbart! Det oroväckande var bara att alla tidigare checkpoints föranletts av en helvetisk uppförsbacke och vi var i snabb takt på väg ner. Kan de ha förbarmat sig över oss? När vi till slut nådde bilvägen kändes det som en seger.  Men någon checkpoint kunde vi inte se. Våra fasor infriades. Banan gick tillbaka in i skogen och uppför samma berg vi nyss sprungit nerför. Vi svor som borstbindare men fortsatte. Mitt vatten var slut, jag var jättehungrig och irritationen började bli påtaglig. När skulle det här förbannade passet ta slut? Hade vi gått fel? Missat checkpointen? Ovissheten är kanske det svåraste att hantera. Det finns inga referenspunkter och det är svårt att sätta upp delmål. Till slut kom vi upp tillbaka till en liten stad. Och där mitt på torget låg den. Vätskekontrollen! Det var ett av de härligaste ögonblicken under tävlingen. Vi hade klarat hälften av distansen på 13 timmar och 30 minuter! Vi tog en ordentlig paus på 45 minuter. Arrangörerna hade transporterat dit våra påsar med ombyte och vi kunde sätta på oss torra tröjor, nya strumpor och dessutom få en powernap. Skönt.

Dags för pasta

Stigningen började direkt. Det var inte jättebrant, men backen tog aldrig slut. Det var fullständigt vindstilla, nästan ingen skugga och en gassande hetta lika stark från solen som från marken. Men eftersom vi klarat första hälften av loppet kände jag för första gången att vi faktiskt hade en chans att klara av hela tävlingen. Vi arbetade oss igenom passet och kom snart ut på en högplatå. Jakob ville öka takten, jag försökte hålla igen. Som vanligt kände jag mig mindre vältränad. I ett behagligt tempo avverkade vi sjätte och sjunde etappen utan några större problem. Smärtan i alla muskler, i fotsulorna och tröttheten hade blivit ett normaltillstånd. Det var lönlöst att tänka på det. Skymningen föll och det blev snart becksvart. Det hade blivit glest mellan löparna och vi gick i tystnad i ett kompakt mörker omkring oss. Pannlamporna och reflexer längs stigen gjorde att det var enkelt att hitta. Men känslan var surrealistisk. Det totala mörkret och tystnaden gjorde att jag ibland undrade över om vi fortfarande var kvar på Jorden. Huvudet var tomt på tankar, jag hade ingen referenspunkt för hur långt vi förflyttat oss. Hela ens existens gick ut på att sätta den ena foten framför den andra. Det var fantastiskt.

Vi väcktes ur det transliknande tillståndet vi befann oss i när vi såg ljuset från etappstationerna. Suget efter kaffe, mat och dricka var enormt. Kraften och motivationen kom tillbaka och det kändes som om vi ökade takten. Någon gång vid 0600 på morgonen började det ljusna. Det är obeskrivligt vilken glädje och energi en soluppgång kan ge. Det känns som om alla eventuella problem blir mindre. Skogen blir snällare. Allt blir enklare.

Solnedgång över Canyon du Verdon

Den sista etappens tio kilometrar ville aldrig ta slut. Vi skulle ta oss över samma berg som vi klättrat uppför vid första etappen. Men till skillnad från första gången kändes det som om tiden hade stannat och att vi trots högt tempo inte förflyttade oss en meter. Vi klättrade, sprang, hasade oss upp, svor åt marken och förbannade alla stenar på den. Tröttheten hade övergått till nån sorts övertrötthet kännetecknad av banal humor och extrema humörsvängningar. När vi kom ut ur det sista skogspartiet visste jag att vi skulle komma i mål. Ingen sten kunde längre stuka våra fötter, inga rötter fälla oss. Det var 1 km kvar på asfalterad väg. Euforin gick genom kroppen. Jag kände mig nästan gråtfärdig av lycka. Vi hade klarat det omöjliga. Arrangörerna hade proffsigt nog satt en mycket entusiastisk konferencier vid mikrofonen som välkomnade och hejade fram varje enskild löpare som om han eller hon sprang för ett OS-guld. Vi passerade mållinjen. Känslan av en så påtaglig bedrift var helt fantastisk.

Det är den känslan som gör att jag springer 108 km.