Smärtan är påtaglig

T: 28h 17min Smärtan är påtaglig, men paradoxalt nog känns det bara skönt. Det gör ont i fötterna, anklarna, vaderna, låren, ja allt vad muskler heter. Vi har precis lämnat tillbaka vår GPS och fått våra hett efterlängtade blå tröjor. Finisher Verdon Canyon Challenge 2012 står det på bröstet. Känner mig för trött för att dra på smilbanden men överraskar mig själv i nästa stund med att skratta då jag noterar Jakob som stapplar bort mot en av de snygga fransyskorna som agerar massör en bit bort. Hans bredbenta gång ser lite förstoppningsrelaterad ut men sin vana trogen avfyrar han sitt bredaste leende mot den blonda tjejen. Med all rätt. Han kan nämligen numera titulera sig ultramarathonlöpare. Det kan jag också för den delen. Om vi nu skulle lyckas övertala någon att den snitthastighet vi hållit kan kallas löpning. 108 km med totalt 6700 meters stigning låter sig dock inte betvingas i ett vanligt marathontempo.

T: -16h 00min Det är midsommarafton i Sverige och Jakob och jag befinner oss i den lilla byn Les Salles-sur-Verdon som ligger och speglar sig i den azurblå sjön Lac de Sainte-Croix precis intill. Bilresan upp till Aiguines där vi skall plocka ut våra nummerlappar och där starten skall gå inatt är kort men krokig. Väl framme i funktionärstältet stegar vi högst tveksamt fram till bordet märkt med “100 km”. “Bonjour!” hälsar en gammal mormor glatt varpå hon påbörjar en obegriplig ramsa på franska. ”English?” frågar vi. Mormor skakar leende på huvudet och börjar istället gestikulera åt våra ryggsäckar. ”Control!” ber hon uppfordrande. Nu skall man säkra att vi har med oss de nödvändiga säkerhetsdetaljerna i våra löpryggsäckar. Givetvis har vi missat en: säkerhetsfilten. Efter ett snabbt inköp av erforderlig utrustning hämtar vi ut nummerlapparna och på Jakobs starka inrådan parkerar vi därefter ändalykten i varsin caféstol invid den lilla fontänen på torget. Var det pasta vi skulle ladda med? “Nä, nä. Det hade vi ju till lunch!” Ett ögonblick senare- bokstavligt talat eftersom Jakob blinkat uppfordrande till servitrisen – får vi in varsin hallontårta. Tårtladdning? Nåja, vi skall ju ändå springa dryga 100 km imorgon.

TdV, frukost

T: -03h 00min Klockan är ett på natten och jag ligger och vrider mig i sängen. Det är kvavt i rummet och syrehalten är lägre än i omklädningsrummen på Valhalla Simhall. Fönsterluckorna är stängda för att dämpa oljudet från torget utanför hotellet där Tyskland precis bankat Grekland blåvita i kvartsfinalen i EM. Ju mer stressad man blir över potentiell sömnbrist under loppet, desto svårare är det att somna. Vi har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta oss att komma i mål, men 24 h verkar vara ett någorlunda gott estimat. Det är svårt att gissa sig till backarnas inverkan på totaltiden och dessutom siar yr.no om 30 plusgrader imorgon. Plötsligt ringer mobilalarmet och jag vaknar med en rynka i pannan: är det redan dags att vakna? Det är bara att dra på sig löpgrejerna som ligger framlagda sedan igår, kränga på sig ryggsäcken och köra upp till Aiguines för lite frukost. En klassisk fransk frukost, visar det sig. Kaffe eller te. Baguette. Sylt. Inte mycket att fylla kistan med, men å andra sidan känns magsäcken som ett nervöst intorkat fikon. Vi ser oss runt i salen och det är påfallande hur hög medelåldern är. Det sitter visserligen flera yngre killar på stolarna men antalet seniga, solbrända gamlingar med respektingivande tävlingströjor är i klar majoritet. Ultra Trail du Mont Blanc och Marathon des Sables. De har blickar som stålmän dessa farbröder och plötsligt känner man sig som en femteklassare som av misstag irrat sig in i niornas korridor. Jag vänder mig om och möter Jakobs blick. Han ler lite sömnigt och kommenterar uppmuntrande “Vi kanske skulle sprungit i våra Forestman Triathlontröjor?”. Känner mig genast lite bättre. Men bara lite.

En sista slurk vatten

T: -00h 05min Speakern ropar “Allez-allez” och alla hejar och tjoar glatt i skenet från varandras pannlampor. Plötsligt går startskottet och massan börjar ringla framåt över gräsmattan. Vi är lite drygt 200 hoppfulla löpare som joggande lufsar genom den nedsläckta byn och när vi dyker in bland träden ser vi en självlysande orm av runda pannlampeljus ringla sig uppför berget. Det är vackert. Rentav magiskt! Man blir upprymd och otålig på samma gång och så snart det blir flackt vill man otåligt springa om. “98 km kvar, ta det piano!” ropar jag till Jakob som ökat precis framför mig. Men jag hänger på och vi passerar den ene löparen efter den andre. Solen börjar smeka trädtopparna och nu går det nedför, och fort också. Skogen är gles och för somliga går det lite väl fort. Man får hoppa ut i sidan av spåret för att inte bli nedsprungen som Indiana Jones som flyr undan stenbumlingen i första filmen. Plötsligt uppenbarar sig första vätskestationen mellan träden. Vattenflaskor och colamuggar trängs med salta chips, ostskivor och torkad frukt. En snabb påfyllning så är vi på väg igen. 12 km (825m) på 2 h och 15 min känns bra. Riktigt bra. Vi känner oss fräscha och upprymda, intet ont anande om vad som komma skall. Det är vid checkpoint 1 vi möter det danska laget. Om vi tolkat registreringarna rätt är det totalt sex skandinaver anmälda till loppet; fyra danskar, en svensk och till mitt stora förtret en felregistrerad undertecknad som står uppförd som norrman då jag bor i Oslo. Inofficiellt skandinaviskt mästerskap, alltså. Medan vi fyller på våra depåer hälsar vi på dem, och det visar sig att en av danskarna deltagit i Raid Gauloises för tio år sedan, en erkänt tuff flerdagars multisporttävling. Dessutom ser de oerhört vältränade ut, våra nordiska bröder. Långa, seniga unga killar med tighta shorts och tröjor samt stavar i händerna. Vi vinkar hej och lycka till åt danskarna som springer iväg som skjutna ur en kanon, samtidigt som vi själva lugnt löper vidare.

Down we go

T: 02h 25min Etapp nr 2 ser spännande ut på höjdkartan. Distansen är dryga 13 km där första hälften ser relativt platt ut för att sedan dippa ned ordentligt. Sista par kilometrarna ser i princip lodräta ut. Uppåt. Det kan ju inte stämma? Säkert höjdkurvan som är för komprimerad för att passa in på A5-arket bara. Vi tar rygg på en lång fransman med stavar och det går fint under den flacka delen. Det är mjuk skogsstig och lummiga lövträd som skänker välsignad skugga. Vi springer över en asfalterad väg och börjar klättra längre och längre ned i canyonen. Detta är helt fantastiskt! Låren är pigga och snart har vi tagit oss ned hela vägen till floden vi såg långt uppifrån bergstopparna tidigt imorse. Synen som möter oss är otroligt spektakulär med en vilt forsande flod omsluten av branta klippväggar och med ljusgröna lövträd ovanför oss som ramar in den långsamt rodnande himlen. Underlaget är förrädiskt och på sina platser är stigen inte mer än 30 cm bred. Franska turistföreningen har omtänksamt nog förankrat ledvajrar längs bergsväggen, och tur är det. På sina platser balanserar vi åtminstone 50 meter ovanför det brusande vattnet. Vi glömmer helt att känna oss trötta och är fullständigt tagna av det förtrollade landskapet nere på canyonens botten. Löpning är det bara att glömma. Försöker man öka takten löper man stor risk att flygande störta ned i floden. Och slutligen är vi framme vid Väggen. Det var inget fel på höjdkartan. Det ÄR en vägg, och här får man klättra uppför stegar och hala sig sakta uppför rep och vajrar samtidigt som man ber till den Allsmäktige att fotfästet på de vassa kalkstenarna är tillräckligt säkert. Ett enda felsteg och det är Adidas Adios. Får man verkligen dra trailtävlingar i sådan här terräng? Efter vad som verkar vara en evighet klättrar vi upp över kanten och är inte långt från checkpoint 2 som är samma vätskestation som nr 1. 25 km och 1500 stigmeter på 5 timmar. Inte illa. Här stöter vi på danskarna igen som tyvärr förlorat en av sina kamrater till en skada: han har fått ett jack i knät efter ett styggt fall och måste transporteras till sjukhus.

Checkpoint 3

T: 5h 10min Loppets tredje och fjärde etapper är vardera omkring 6,5 km med ca 800 meters stigning totalt. Vi försöker röra oss snabbt men att börja springa här vore att be om en stukad fot. Vegetationen består av brösthöga, vassa buskar och är tät under hela tredje etappen. Man ser knappt var man sätter fötterna. Efter halva etappen möter vi en tjej med tårar i ögonen som sitter i skuggan under ett träd. Hon har stukat foten och väntar på hjälp som hon ringt efter på nödnumret. Jakob som går först har dragit ned ordentligt på tempot trots att stigen är flack. Solen står rakt på den exponerade bergssidan och det har blivit ohyggligt varmt bara under den sista timmen. Vi har varit noga med vätske- och energiintaget och påmint varandra varje kvart om att dricka två, tre slurkar ur vår Camelpak. “Det känns som att jag bär en åsna på ryggen, och huvudet snurrar litegrann…” flämtar Jakob. Detta är vår första ultramara, och även om vi inte tillryggalagt mer än 30 km så har vi varit igång i nästan 7 timmar. Jag halar upp en salttablett ur ryggsäcken och räcker den till Jakob som tacksamt sköljer ned den med lite vatten. Jag tar en tablett själv och sen fortsätter vi truga uppför den sista branta klättringen upp till serpentinvägen. Efter skugga, svalka och dryck känner vi oss båda enormt mycket piggare och tar oss an den fjärde delen med tillförsikt. Trots att etappen är kort är den elakt dragen nedför branta skogsstigar med ojämnt, hårt underlag och rullstensslänter. Vi kommer ned till mynningen av canyonen där floden stilla flyter ut i Lac de Sainte-Croix. Vi får glada och uppmuntrande tillrop av de ferierande fransmännen som står vid sidan av vägen. “Bon courage!” Fritt översatt: Mod! En brant klättring senare är vi vid checkpoint 4. Vad är detta med klättringar inför vätskestationerna? Måste vi lida extra mycket för att förtjäna vårt vatten, salta kex och bananer? Här möter vi återigen danskarna som vi på något mystiskt vis passerat under föregående etapp. Nu har de förlorat ännu en kamrat. Ytterligare en knäskada. Bara eliten kvar, kommenterar Jakob leende. De ler svettigt tillbaka och vi sätter ut före dem för en gångs skull. Nästa etapp vet vi kommer att vara den värsta. Nästan 14 km och dryga 1200 stigmeter. Vi har satt av fyra timmar till den här etappen, men det är med respekt vi äntrar backen upp på den andra sidan av canyonen.

T: ca 09h 00min Efter en dryg timme har alla våra farhågor besannats. Det går plågsamt långsamt i hettan och uppförsbacken som slingrar sig fram mellan de höga tallarna. Danskarna har till vårt stora förtret alldeles nyss passerat oss med sina långa kliv och förbannade stavar. Allt känns surt och vi är bägge griniga. Jakob mår illa och jag svettas som en gris. Vi är ungefär ett halvdussin “löpare” som sniglar oss uppåt och med ojämna intervall passerar varandra bara för att lite längre fram vila i skuggan av en björk och på nytt bli passerade. Damen från Australien är på oförskämt gott humör, trots allas vår snigelfart. “Save an ice-cream for me when you get to the top, will ya?” Plötsligt stannar Jakob framför en krök och tömmer abrupt magsäcken på dess innehåll bredvid oss på stigen. Efter en stund vrider han upp ansiktet och ler. ” Detta blir en bra historia att berätta för alla våra fans!” Jag kan inte annat än hålla med samtidigt som vi klappar varandra på skuldran. Han tvingar i sig vatten och en salttablett innan vi kämpar vidare. Efter några bergstoppar ser vi plötsligt ut över slätten och sjön långt därnere. Och en bit uppför nästa dal ser vi vårt mål: Moustiers-Sainte-Marie. Men det tar givetvis längre tid än vi tror och efter ytterligare dryga 90 minuter stapplar vi in på ett litet torg i den medeltida byn. Det ligger löpare utsträckta i skuggorna till höger och vänster och längst in vid massörerna ligger ett litet berg av påsar med våra ombyteskläder. Vi är helt slut men har nu kommit halvvägs! Vi ligger efter i tidsplanen då 12 timmar blivit till 13,5, men vad gör det? Mat! Efter en matbit (salt skinka – underbart!), byte till torra kläder, påfyllning av Camelpaken och alldeles för korta tio minuter utsträckta på rygg så är det dags. Vi doppar huvudena i en stor stenbassäng på torget som är full till brädden med iskallt, klart bergsvatten och ger oss av. Denna gång före danskarna.

Kungsörnsvyn

T: ca 14h 00min Hur kan det vara så djävulusiskt varmt? Efter bara en dryg kilometer segar vi oss återigen flämtande uppför en brant backe. Klockan har hunnit bli sex på kvällen och det känns som om vi stegar runt i en stekpanna. Solen dundrar inte bara på som en slägga ovanifrån, men värmen stiger också upp från den karga marken och huvudet känns helt tomt på tankar. Halvvägs upp på toppen skymtar vi danskarna bakom oss. “Det var nog en miss att inte ha med oss stavar, eller vad tror du?” frågar jag Jakob. “Äsch, stavar är för skidåkning. Vi hade förmodligen bara snubblat över dem ändå. Du ska se att vi slår danskarna till slut.” Det är inte riktigt så det känns när två rödvita gestalter passerar oss femton minuter senare och börjar jogga (!) uppe på topplatån. Vi sväljer vår stolthet och ökar takten till rask vandring. Etappen är till en början relativ fin med mjukt underlag och för oss via en slinga upp längs baksidan av canyonen ned till en grusväg för bilar där nästa checkpoint med frivilliga väntar med varm soppa. Vi hinner precis vinka till danskarna som slurpar i sig de sista slurkarna av soppan innan de snabbt ger sig av igen. Tänk att vanlig minestronesoppa kan smaka som gudarnas nektar? Och vi förundrar oss återigen över våra kroppars förmåga till återhämtning när vi 15 minuter senare traskar iväg igen. Den sjunde etappen börjar med en lång, bred och oavbruten väg upp mot himlen. Vi håller rätt god fart och Jakob börjar nynna på Stairway to Heaven. Solen har äntligen lagt ned släggan och det har så här vid kl åtta på kvällen blivit svalare. De nästa två etapperna är strax under tio kilometer var och är mellan 500 och 700 stigmeter. Vi lämnar himmelstrappan bakom oss och följer de vitrödrandiga markeringarna längs med bergskammen av kalksten som vi följer upp till den högsta punkten. Den nedåtgående solen kommer snart hälsa godnatt och målar nu alla klippor i ett gyllene sken. Vi har tillryggalagt omkring 65 kilometer och njuter i fulla drag av världens skönhet. Vi vinkar respektfullt till kungsörnaparet som cirklar ovanför oss. De ser mätta ut. “Kanske en medlöpare de kalasat på?” viskar Jakob. Jag ser på honom och vi ökar lite diskret takten innan vi dyker ned i skogen på canyonsidan av bergskammen. Nu har det blivit såpass mörkt att pannlamporna åker fram igen och tur är det eftersom bergssidan är den brantaste (med undantag av Väggen) vi råkat ut för under tävlingen. Stigen är smal, elak och full av rötter som lägger krokben för oförsiktiga löpare. Det börjar bli svårt att se de vitröda banden runt träden, men på denna etapp har man börjat märka tävlingsleden med vitröda reflexer som hänger från trädgrenarna likt julgranspynt. Efter en dryg timme till möter vi en asfalterad väg som tar oss till checkpoint 7, där de frivilliga laddat upp med penne med köttfärssås! Gudomliga varma mat! Och kaffe! Jag noterar klockslaget och frågar den unge funktionären hur det gått för Les Bleus i kvartsfinalen mot Spanien som just avslutats. “We lose. 0-2.” Jag klappar honom beklagande på skuldran och rycker på axlarna. Alla är vi bröder härute i den mörka franska skogen. Vi vinkar åt vårt byte, danskarna, som återigen ger sig iväg precis när vi kommer.

T: ca 19h 00min Etapp 8 är fullständigt surrealistisk. Det är nu beckmörkt omkring oss och jag får flashbacks från en av Harry Potter-filmerna där Harry vandrar runt på Hogwarts mitt i natten med sin trollstav som lyser upp ett litet klot av ljus kring honom. Precis så känns det när vi hasar, snubblar och joggar nedåt i mörkret. Några hundra meter längre fram leviterar tre lyktor till synes trettio meter upp i luften. Det är helt omöjligt att säga om våra medtävlare befinner sig på andra sidan en ravin eller bara uppför samma klippa vi själva klättrar. På Jakobs uppmaning släcker vi båda våra pannlampor och blir stående stumma av förundran. Sakta vänjer sig ögonen vid mörkret och stjärna efter stjärna lyser upp himlen. Man kan ana bergstopparna på ravinen där stjärnhimlen är svart och stjärnorna försvinner. Vi tänder lamporna igen och Jakob drar upp tempot ordentligt i uppförsbackarna. Vi ökar där vi kan och uppåt gör mindre ont än nedåt. Vi ser en upplyst stuga som svävar i mörkret, men det tar oss nästan 45 minuter att nå den uppför serpentinstigningarna. Väl vid checkpoint 8 är vi ordentligt slitna och sänker båda två varsin stor mugg med soppa och kopp med kaffe. Jakob klagar på sina ömma lår, men lyser i nästa stund upp så fort han får syn på massörskorna som står i tältet. Jag är redan glömd, och samtidigt som han hasar bort till dem för att be om en massage av sina ben drar jag av den våta tröjan och byter till ett torrt underställ. Det räcker att stå still i bara ett par minuter innan man börjar hacka tänder. Det är inte särskilt kallt egentligen, så det är väl utmattningen som tar ut sin rätt. Jakob tar en powernap på tio minuter och när han slår upp ögonen är det dags igen. Bara två etapper kvar!

Etapp 2, tidigt på morgonen

T: ca 22h 00min Den nionde etappen tar oss återigen hela vägen ned i canyonen. Flodens brus följer oss hela tiden. Efter en timme korsar vi floden på en valvbro av trä och nu känns det som att vi står på stenbron i Tolkiens Moria. Det kan vara hur djupt som helst under våra fötter, lyktorna har inte en chans att penetrera mörkret under bron. Strax bär det av uppåt igen, mot nionde stationen. Det är brant uppför och vi använder händerna lika mycket som fötterna. Samtidigt passerar vi löpare efter löpare, samma personer som lämnade den förra checkpointen innan vi kom. De ser slitna ut, och vi får en kick av att klättra förbi dem. Varenda muskel i benen, fotlederna och fötterna protesterar våldsamt men hjärnan bestämmer. Ett steg till. Och ett till. Och ett till. Nu när solen försvunnit och inte obarmhärtigt slår oss sanslösa med sina hammarslag känns det plötsligt som en tävling igen. Det är för brant för att springa, men buskarnas grenar viner förbi. Vi brakar plötsligt genom ett buskage och står öga mot öga med en funktionär som står och häller upp varm soppa i en bägare. Kan det verkligen stämma? Har vi bara en etapp kvar? Hjärnan vill springa vidare efter nästa markering i skogsbrynet, men förnuftet bromsar in oss för en sista paus. Sista etappen går längs samma stig som den första men åt andra hållet. Och den är tuff: 12 km med 825 stigmeter. Klockan är strax efter fem på morgonen och vi har redan missat vårt tidsmål, vilket grämer mig långt bak i mitt undermedvetna. Dessutom har vi inte sett till danskarna sedan checkpoint 7 och de är nog redan snart i mål. Vi fyller på med vatten och choklad och ger oss iväg.

T: ca 25h 00min Indiana Jones-backen vill aldrig ta slut. Solen stiger sakta över bergen och stjärnorna smälter undan, men topparna framför oss vägrar komma närmare. Kalkstenarna skär in i fötterna genom våra tunna trailsulor och det finns knappt en platt yta som vi kan placera foten på utan att få en skarp sten upp i hälen. Där! Halleluja! Vi är uppe! Och det är nu helvetet börjar. Låren bränner som eld och fötterna känns fullständigt söndermanglade. Gryningen badar allt i ett rosenrött skimmer, men tiden för att uppskatta all skönhet är förbi. Vems idiotiska idé var det egentligen att springa ett 108 km långt lopp nere i Frankrike? Jag ökar omedvetet takten för att snabbare få slut på lidandet och kopplar med en viljeansträngning bort smärtan. Återigen blir jag inbromsad av min klokare kompanjon. Jag förstår verkligen inte dem som gett sig på det här loppet solo. Ingen av oss hade klarat det utan den andre. Efter vad som känns som en evighet kommer vi äntligen ut ur skogen och äntrar asfalten nere i byn. Och nu joggar vi faktiskt. Människor som sitter längs vägen i blå finishertröjor vinkar uppmuntrande och hurrande. Kan det verkligen vara möjligt att vi snart är i mål? Vi rundar den lilla ängen, springer uppför den lilla grässlänten och korsar mållinjen tillsammans! Och den franske speakern kommer fram och hurrar och gratulerar oss och man känner sig helt vansinnigt otroligt fantastiskt bäst!!! 108 kilometer och 6700 höjdmeter på 28 timmar och 17 minuter. Vi kollar med sekretariatet om hur vi ligger till. Topp 90 av dryga 200 startande, men nästan 90 DNF. Främst på grund av hettan, berättar man. Och så får vi veta att danskarna ännu inte kommit i mål. De slutar nästan en timme efter oss i sammandraget. Seger för Sverige!

Det Blåa Bandet

Smärtan är påtaglig, men paradoxalt nog känns det bara skönt.  Klockan är snart halv nio på söndag morgon och jag har väldigt svårt att sluta le. Vi klarade det. Igen.