Oslos brantaste slalombacke

Vaknade upp till ett mysigt regnsmatter utanför sovrumsfönstret. Mysigt när man skall sitta och äta frukost i pyjamasen. Inte lika mysigt när man strax skall ut för att springa Oslos Bratteste, ett oerhört populärt backlopp i huvudstaden. Det slutade regna tidigt, men enligt prognosen skulle nederbörden dra igång igen vid lunch. Jag har skrivit om slalombacken Wyllerløypa tidigare, och idag var det alltså upp till bevis. Drog på mig shorts, INOV8, långärmad underställströja, min Hurricane Vapor-jacka mot regnet och körde iväg tillsammans med Fröken H för att plocka upp Bergsgeten på väg till starten. Jag själv är måttligt road av motbakkeløp, men Bergsgeten älskar denna träningsform över allt annat. Möjligtvis med undantag av längdskideträning på vintern, förstås. Hennes hjärtliga entusiasm smittade av sig i bilen och när vi kom fram till grusparkeringen vid botten av backen började jag faktiskt se fram emot starten!

Banan går på backens högra sida, under pelarna

Det är nu så med dylika sportsevenemang att det är något av en Dårarnas Festival. Det är lite som när man ser på TV att det är VM i Warcraft eller Halo eller något liknande och alla fans träffas i en enorm mörk stadion full med datorer för att kämpa mot varandra. Det man slås av när man ser de här fansen är deras gemensamma nördiga klädsel och utrustning. De står i klungor och skrattar och ler åt interna skämt man som outsider inte har en chans att förstå. De är en liten grupp med ett gemensamt särintresse som skiljer dem från resten av den normala världen och de identifierar sig inte sällan som en inkarnation av sin hobby. “Hej, jag heter Peter. Gamer.” Varför jag berättar allt detta? För att det är precis så det ser ut inför en löptävling. Där står vi nördar, iklädda de senaste neonfärgade överdelarna, 2XU-tights, Dr Dre-hörlurar och de dyraste terrängdojorna. Vi skrattar åt hur lite vi har tränat (en riktig löpare har ALDRIG tränat tillräckligt och skall helst vaknat upp med influensa på själva tävlingdagen) och att vi hoppas nå toppen utan dialyskrävande utrustning. “Hej, jag heter Jakob. Löpare.”

Silje, Jakob och Bergsmästar’n. Alla springer för Kreftsenteret, Oslo Universitetssykehus.

Hejar på gamla bekanta jag inte sett på länge; Silje som en gång utan min vetskap anmälde mig till mitt första 10 kilometerslopp uppe i Sandnessjøen, Helge som gått de Syv Søstre tillsammans med Bergsgeten och mig, coach Stefan som hejar glatt och vinkar tummen upp. 2400 löpare är anmälda och jag ser inte riktigt framför mig hur vi alla skall samsas om banbredden uppe i backen. Men loppet är väldigt välorganiserat och indelat i precisa startgrupper. Först springer trimklassen (motionsklassen) iväg, sedan är det en liten paus innan “Damer, 23-30 min” får lov att äntra banan. Sen är det “Herrar, över 30 min”, och så vidare ned mot de allra snabbaste. Bergsgeten springer in i startfållan kl 12.35, tillsammans med resten av dameliten “Damer, under 23 min”. Bergsgeten kom trea i sin klass förra året och har satsat hårt på att slå sin tid i år.

Bergsgeten spurtar hem segern

Hon studsar lätt och tålmodigt iväg upp mot första mellantiden, ignorerandes mer hetlevrade konkurrenter som hon kommer plocka längre fram. Och så är det vår tur. Jag börjar ångra att jag anmält mig själv i gruppen “Herrar, 18-23 min”. Sprang på 22.59 i förra veckan, men då var banan torr och utan trängsel. Och jag var slutpumpad i flera timmar efteråt. Kanske lite optimistiskt?

Vinka bör man

“Piiip” går startsignalen och jag blir raskt och bryskt undanträngd av en grupp tungt frustande tonåringar som slåss om spurtpriset 200 m längre upp i backen. Sakta men säkert joggar jag upp till starten av Helveteskneika, den första och absolut brantaste delen av backen som har upp emot 22% lutning. Vi springer på backens högra sida där 80% av alla löpare redan sprungit, och den är obeskrivligt sörjig. All respekt till dem som inte har terrängskor utan vanliga, tunna asfaltsskor. Det är ett steg fram, ett halvt halksteg tillbaka. Det är inte en tanke på att springa men jag har taktiken klar. Jag trycker upp överkroppen med långa kliv och inte en enda gång sviker mina Roclite. De finner grepp där det borde vara halkbana. Passerar under första mellantidsvalvet och plockar löpare efter löpare. Det är lurigt att ta sig förbi eftersom marken är stadigast vid sidan av spåret, men när det börjar plana ut en bit i mitten av första backen springer jag förbi några tungt flåsande tioåringar som håller sig för magen. Uppe på krönet är det “full” fart framåt över 50 m flack lervälling innan banan dippar ned omkring 200 m fram till nästa liftstation. Här är det slalom mellan löparna som gäller, och vissa konkurrenter har inte riktigt koll på sin egen fart. Lyckligtvis är det ingen som springer ned mig och efter en tvär vänstersväng är det slut på löpningen och klättringen börjar på nytt i den sista backen upp. Passerar en tungt framåtlutade äldre man och ger honom en uppmuntrande klapp på ryggen. Han ser förvånat på mig och ler sen ett snorigt leende. Sånt här lidande är förbrödrande. Startgruppen har tunnats ut betydligt och jag försöker mig på några springande steg när jag plötsligt hör “Kom igjen, Jakob!!! En bakke igjen!”.

Här bör det spurtas, om man säger så.

Kastar en blick åt vänster där fröken H står med kameran i högsta hugg och det skänker enorm energi. Ler, gör tummen upp och joggar upp till sista backen som är 100 m lång, men brant som stryk. Börjar gå första tredjedelen innan det slår mig att här måste man spurta! Det skall vara blodsmak sista backen hem! Sagt och gjort och jag plockar en siste medlöpare strax innan mållinjen innan jag snubblar över den svarta tidtagningsmattan. Oslos Bratteste, check! Måltid 24.00 min blankt! 64:e av totalt 199 löpare i min klass (Herrar, 30-34 år) och 414:e av 1264 i herrklassen. Översta tredjedelen = mycket nöjd. Det var visserligen ljusår ifrån Bergsgetens placering. Hon har satsat hårt med omkring en tuff Wyllerträning i veckan senaste tiden och tack vare det kom hon på första plats i sin grupp och på nionde plats totalt i damklassen! Från och med nu kallas hon inte längre Bergsgeten utan Bergsmästar’n. Grattis!

Kolla in nr 61 på listan.

Och jättegrattis till Silje, Håvard (assistentlegekollega som slog mig med sex sekunder – det kommer jag få höra hela året…), coach Stefan och alla ni andra som genomförde loppet! OB beskrivet med tre ord: brant, lerigt och asroligt! Det blir garanterat en repris nästa år. Klicka här för att komma till Aftenpostens artikel om loppet. Nedanför finner ni en liten bildkavalkad. Håll till godo!

Det ÄR faktiskt så här roligt. Jag lovar!

Har man inte leriga ben, så har man inte sprungit OB.

Så här glad kan man bli när man bankat upp längdskidåkningsstjärnor i norska landslaget!

På återseende!