Warszawa är en löpare

Till skillnad från träning i golf eller glosor där förbättringen oftast är kontinuerlig och tydlig tycker jag att man sällan ser förbättring när det kommer till löpning. Förbättringen infinner sig plötsligt och med ojämna och ofta långa intervall. Jag nästan överrumplas av att jag plötsligt kan springa snabbare och längre eller ibland hur trött jag blir efter bara några kilometer. De läsare som känner mig drar snabbt slutsatsen att det säkerligen beror på att jag är lat och tränar alldeles för lite. Det må finnas en gnutta sanning i det, men det tänker jag inte behanda här. Nej, det jag menar är att förbättringar i kondition och styrka kräver tid för att bli tydliga och att alla kan förbättra sin kondition. 2002 sprang jag 4km runt Munksjön i Jönköping och tyckte att det var både överdjävligt och en stor bedrift när jag väl klarade det. Så plötsligt en dag sprang jag 10km och tyckte det var lätt.

Tiden förändrar allt så länge det finns lite vilja. Det märktes tydligt när jag i morse sprang längst Warszawas långa Avenyér. Jag minns staden från mina besök när jag var yngre – allt var smutsigt, gammal och omodernt. Nu var det städat, parkerna vackert anlagda och bilarna moderna. Det såg ut som vilken annan europeisk storstad som helst. Den enda skillnaden var kanske att jag efter 17km inte såg en enda löpare. Men det kommer säkert.