Långpassets dilemma

Det är dags för veckans långpass. Är det inte något som behöver ordnas hemma innan jag ger mig ut? Borde jag inte lappa hålen i strumporna? Jag kanske borde damma bakom stereon? Och Herre min skapare, böckerna i bokhyllan står ju asymmetriskt! Aldrig är det så mycket som måste ordnas som innan man skall ge sig ut på långpass. Starten förhalas minut för minut och ofta ger jag mig ut en halvtimme, trekvart senare än jag tänkt. Men när jag väl börjat springa förstår jag givetvis inte vad det var jag dröjde för. Då går det plötsligt lätt som en plätt. Intervallpass. Tröskelpass. Distanspass. Terrängpass. Backpass. Alla är de nödvändiga för att variera träningen och göra mig till en bättre löpare. Men inget pass är egentligen så viktigt som långpasset. Och inget pass är segare att påbörja än ett löppass längre än två timmar. Det är underligt hur snabbt hjärnan börjar tycka att nittio minuter är ett standardpass, så länge man har ett mycket längre pass inplanerat samma vecka.

Cykling förbjuden, löpning påbjuden

Tre timmar låter kanske inte som så mycket när man skall se på Sagan om Konungens Återkomst, men när de minuterna skall tillbringas på springande ben blir 180 minuter väldigt utdragna. Tack vare några helgjourer i rad är det långhelg den här veckan, och eftersom vi inte hade något annat inplanerat bär kosan iväg till Göteborg. Tanken är att köra tre varv på raken av ett av mina favoritpass; runt Sisjön, Slingan och Oxsjön. Ett pass på några få bredare grusstigar och desto flera mjuka skogsstigar på omkring 11 km som normalt tar ca en timme. Inte enormt kuperat, men tillräckligt för att det skall bli underhållande. Enligt yr.no skall det vara 10-12 grader varmt med växlande molnighet och utan en droppe regn. Stoppar ett par 300 kcal-geler i fickan, lämnar en vattenflaska vid bilen på parkeringen, och ger mig iväg på första varvet. Satsar på ett relativt raskt tempo för att se om benen orkar. Springer upp från parkeringen nästan fram till vattenkanten innan jag svänger in på den lilla stigen som leder till elljusspåret Slingan. Ordentligt bred grusväg och en skön känsla i benen gör att det går snabbt. Nästan lite väl snabbt, om jag tänker efter. Vilket jag inte gör. Svalkas av en skön bris genom träden och livet leker. Efter 2300 m är jag tillbaka vid stretchingstockarna som jag började vid och jag girar in till höger och siktar på Sisjöns stilla vatten som blänker mellan träden. Springer längs sjökanten och sicksackar mellan trädrötterna. Lövträden skiftar i nyanser från mörkaste djuprött till blekaste citrongult och världen är helt fantastisk.

Skogsstig vid vattenbrynet

Njuter så mycket av utsikten mot trädkronorna att jag glömmer se efter var jag sätter fötterna. Klafs så har jag besudlat mina blå Nimbusar i en decimeterdjup lerpöl mitt på stigen. Klafs-klafs-klafs-klafs. Jaja, bara 2h 45min kvar. Har rundat nästan halva Sisjön innan den bekanta träskylten “Oxsjön” och en pil till höger leder mig uppför en liten skogsstig mellan mörka barrträd. Nu ökar jag takten för att komma undan hundrastande gummor och gubbar som sällan äventyrar sig ut i mörka skogen bort mot Sandsjöbacka. Plötsligt börjar det droppa på huvudet. Vad är nu detta? Jag blickar upp och över trädtopparna breder sig ett moln bläcksvartare än Mordors skytäcke. “Men det skulle ju inte…?”, hinner jag tänka innan det börjar balja ned från himmelen. Det är omkring 2 km bort till Oxsjön, men innan jag hunnit dit är jag komplett dyngsur från topp till tå. Tack för det, Stoltenbergs pålitliga norska vädersajt. Tar en halv gel efter trettio minuter och får ny energi. Jag älskar att springa i regn, men inser att jag snabbt kommer att bli nedkyld om det fortsätter så här. Efter första varvet runt Oxsjön sätter jag kurs mot den nu ordentligt leriga stigen tillbaka mot Sisjön. Klafs-klafs-klafs-klafs. Avslutar första varvet vid parkeringen efter 56 minuter. Inte illa tempo i regnig terräng. Suger ned en halv gel till, sträcker mig efter vattenflaskan som står lutad mot vindrutan, dricker ett par klunkar, och springer tillbaka mot Slingan för varv nummer två. Går det inte lite tyngre nu?

Ned i höstskogen

Min långärmade Icebreaker är underbar när det är lite kyligt, men klarar inte att absorbera allt regn och svett idag. Tröjan klibbar fast på magen och även om jag känner mig varm är fingrarna kalla. Sänker tempot en aning, men det är halkigt att hoppa mellan pölar och forsande flodrännilar längs stigen. Det öser inte ned längre, men ett stilla duggregn vägrar ta sig en paus. En mountainbikecyklist ilar förbi mig på vänster hand i hög fart samtidigt som han ropar “Vänster!”. Möter honom igen halvvägs runt Oxsjön och han hälsar mig överraskat på nytt med ett brett leende. Det är skoj att vi båda stormtrivs. Tillbakavägen känns tuffare än sist och väl framme vid bilen klockar jag 2 timmar blankt. Även med 120 sekunders paus vid bilen sist, så tog det här varvet 1h 2min. 6 min saktare. Tredje varvet börjar blytungt och huvudet känns lite för lätt, nästan svimfärdigt. Jag är vagt medveten om att jag sannolikt druckit för lite, även om jag tagit energigelar regelbundet. Efter 2h 20min funderar jag starkt på att bryta. Känner mig eländig och kall och regnet bara fortsätter med sitt ihållande smatter mot de gyllengula lönnlöven ovanför min huvudet. Tanken börjar sakta ta rot. “Om jag genar höger här är det bara 10 min kvar till bilen. 2h 30min är väl inte så illa? Det är många som inte ens springer så långt på en vecka! Kom igen nu, det här är bara dumt. Du kommer att hacka och hosta hela natten och ingen på sjukhuset kommer att tacka dig för att du kommer in imorgon bitti med en lunginflammation. Kom igen, bryt.” Sneglar över på min vänstra axel. Sitter det inte en liten djävul där? Det börjar bli mörkt nu, så jag ser inte riktigt. Så hör jag plötsligt Jakobs röst i mitt högra öra. “Du är en sån fjolla. Det är ju bara regn. Tror du att du smälter bort? Smärta är svaghet som lämnar kroppen!” Jakob och jag är stora fans av dylika motton. Men det hjälper. Jag biter ihop, bankar mig i huvudet med handflatan och springer vidare. Ökar tempot. Det känns som att jag ökar tempot, i alla fall. Ser på min Ambit att jag inte kommer hinna hela vägen tillbaka till bilen innan jag passerat 3h. Tusan också. Klockan piper och jag bromsar in och går raskt sista de sista 800 metrarna till bilen. Fotlederna ömmar, låren börjar låsa sig och känseln i fingrarna har försvunnit. Men jag sprang i 3h. Hoppades på mer än 32,2 km när jag började (5.36-tempo i snitt till slut), men det kommer att gå snabbare i New York. Pappa och mamma bjuder fröken H och mig på pannkakor och hemlagad jordgubbssylt när jag väl tinat efter en lång dusch. Varför plågar jag mig på det här viset egentligen?

Dagen efter tickar det in ett sms från Jakob. 33,5 km i 4.54-tempo. Imponerande! Jag blir enormt taggad. Gårdagens långpass är som bortblåst. Om vi klarar 5-tempo i New York kan vi satsa på sub-3.30, vilket är min marathondröm! Lätt som en plätt; det är ju bara att hänga på Jakob.

Det är det som är det roliga med löpning. Gårdagens katastrofpass är historia efterföljande morgon, medan morgondagens personbästa motiverar dagens träning!

I skogen lurar många faror