Skip to content

Norsk stjärnhimmel

Tänkte jag skulle ge våra svenska läsare en kort liten introduktion till norska stjärnatleter. Varför? Jo, dels för att sprida lite kunskap om dem utanför Norge. Det duger liksom inte att gemene svensk (pappa!) inte vet vem Thor Hushovd är. Och dels eftersom de duggar tätt här i Oslo för tillfället. Aksel Lund Svindal, till exempel, satt vid ett middagssällskap nära vårt bord igår kväll när vi var ute på after work. Och imorse svepte Marit Bjørgen tätt förbi mig på sina rullskidor under mitt sista långpass i Sørkedalen.

Thor Hushovd till höger, en kille som jag tror heter Armstrong till vänster

Men först till det viktiga. Tre veckor kvar till höstens mål. Dags för sista långa långpasset. Och ja, det finns korta långpass också. Men idag var det inplanerat ett längre ett. Sista chansen att testa formen ordentligt, med andra ord. Revelj kl 06.30, en ordentlig portion med Tre Kronors olympiska gröt och sedan en dryg timme med Aftenpostens lördagstidning i lugn och ro. Min bättre hälft vet bättre än att stå upp vid såna ogudaktiga tider, men ack, en atlet har aldrig sovmorgon. Sprang mot bättre vetande med vätskebälte idag. Efter ungefär tre minuters guppande upp och ned av 500 ml-flaskan i ländryggen fick jag nog och sprang resten av passet med flaskan i handen. Fin muskelvärk i underarmen nu på kvällen… Övrig proviant utgjordes av ett par Kvikk Lunsj (Norges lustiga Kit Kat-kopia) vilket var ett alldeles utmärkt recept för kaloriintaget.

Marit Bjørgen, olympisk champion

Turen gick idag ned till Majorstuen och därefter uppför en lång och seg uppförsbacke upp till Røa innan jag svängde in till höstvackra Sørkedalen. Asfaltsvägen som löper längs Holmenkollåsens västra sida är populär bland Oslos cyklister och längdskidåkare som så här dags på säsongen svischar runt på rullskidor med mer eller mindre balans. Löpare är vi dock inte särskilt många. På väg ned i en av de första nedförsbackarna i dalen såg jag en grupp med tre rullskidåkare närma sig snabbt. Min vana trogen löpte jag i vägens vänstra vägren, inte bara för att inte överraskas av bilister och bussar, men också för att synas bättre. Rullskidåkarna hade dock annat i tankarna än att se upp för löpare och skrattade och tjoade på väg uppåt. De girade ut lite till sidan när de passerade, och sist i den lilla klungan var en mörkhårig tjej med luva som sneglade upp med isblå ögon när hon passerade. Nu vet Marit Bjørgen vem jag är. Och jag kan skryta över att nästan ha blivit överkörd av världens bästa kvinnliga längdskidåkare.

Vid vändpunkten efter 90 minuter var jag rätt sliten, men efter ett kort toastopp satte jag upp tempot för uppförsbacken och ju längre tiden led, desto piggare kände jag mig. Benen kändes hur fräscha som helst och med lite Powerade varje halvtimme kände jag mig som Stålmannen. Sprang snabbare hem än på vägen ut (negativ split för konnässörer) och under den långa nedförsbacken från Røa tillbaka till Majorstua formligen flög jag fram. Det gör underverk för självförtroendet när man känner att man kan öka takten efter 28 km löpning i benen och sänka snitthastigheten med nästan 30 sekunder per kilometer. 34 km på 2h 59min 43 sek är det snabbaste jag någonsin sprungit ett långt långpass på! Fin formcheck.

Svindal med sin kristallkula

Stjärnorna, ja. OK, här kommer en liten astronomilektion.

Aksel Lund Svindal är Skandinaviens för tillfället bäste utförsåkare. Han har tre olympiska medaljer (varav ett guld) samt sex VM-medaljer (fyra guld) och vinnare av den totala världscupen två gånger. Och så har han keps på sig när han sitter och äter inomhus.

Marit Bjørgen känner de flesta nog till, men jag sammanfattar ändå hennes meriter här. Hon har vunnit sju olympiska medaljer (tre guld) och 14 VM-medaljer (åtta guld, varav fem individuella), samtidigt som hon är den mest framgångsrika sprintern i längdskidåkningens världscup med totalt 24 vinster i sprint och 55 vinster totalt. Och så hon är ganska tränad på att tränga ut svenskar i vägkanten.

Och sen måste jag bara avsluta med min alldeles egna, väldigt subjektiva topplista över Norges största atleter genom tiderna. Utan inbördes rangordning, men gemensamt för dem är deras ödmjuka och sympatiska karaktärer.

Aamodt letar landningsbana

Kjetil Andre Aamodt är den ende utförsåkaren genom historien som tagit åtta olympiska medaljer (fyra guld) och han har även vunnit 12 VM-medaljer (fem guld) vilket gör honom till den mest dekorerade utförsåkaren i OS och VM genom tiderna med 20 medaljer (Anja Pärson är tvåa med 19 medaljer). Dessutom är han både den yngste och äldste manlige utförsåkaren som vunnit en medalj i OS.

Always smiling

Alexander Dale Oen var Norges mest framgångsrike simmare genom tiderna med ett OS-silver från Beijing, ett VM-guld och -brons samt nio EM-medaljer (tre guld) på både kort och lång bana. Oen gick plötsligt och mycket överraskande bort i ett hjärtinfarkt tidigare i våras vid en ålder av endast 26 år.

Scholes, Beckham, Solskjær och Keane

Och så har vi givetvis the baby-faced assassin Ole Gunnar Solskjær som är en av Norges internationellt mest kända fotbollsspelare. Han tillbringade största delen av sin karriär i Manchester United, där han för alltid kommer att bli ihågkommen för sitt segermål mot Bayern München på övertid i Champions League-finalen 1999. Man sjunger fortfarande “You are my Solksjær, my only Solskjær…” på pubarna i Manchester.

2 Comments Post a comment
  1. Du skojar om Armstrong??!?

    14 October, 2012
    • Du har varit borta för länge från Sverige och mina formuleringar, Mon. Och så kommer sarkasm inte alltid fram så bra i skrift :)

      14 October, 2012

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: