En vecka kvar

Tapering är ett engelskt ord som betyder att man två till tre veckor innan ett långdistanslopp börjar trappa ned på träningsdosen. Oftast gör man detta genom att minska kvantiteten och öka intensiteten en smula under de kortare passen som är kvar. Den viktigaste anledningen till att ta det lugnt de sista veckorna inför ett lopp är huvudsakligen att ge musklerna och benen en chans att vila och ta igen sig inför det stora styrkeprovet. Dessutom är det ganska nyttigt för skallen att ta sig en mental paus. Sista veckan är det vanligt att man bara springer korta – omkring 30-40 minuter – långa träningspass för att hålla igång benen.

Inte rekommenderad marathonladdning

Och så har vi det där med kolhydratladdning som jag själv aldrig tagit särskilt seriöst. Klart är dock att en sushimiddag kvällen innan ett marathon inte är särskilt intelligent. Tro mig. Jag har gjort misstaget. Hybris har jag skrivit om i en tidigare krönika och jag kan berätta att man aldrig är så högmodig som när man klarat av ett lopp för första gången och sedan skall förbereda sig inför ett likadant lopp en period senare. Både Jakob och jag kan skriva under på att man inte beter sig särskilt smart i sådana situationer.

Jag var i Edinburgh för att springa fina och flacka Edinburgh Marathon och spenderade kvällen före loppet med en gammal vän jag lärde känna i Sydney. Hon föreslog att vi skulle äta sushi på ett av de bättre ställena i stan och jag min tok tänkte att det säkert skulle gå bra. Hennes pojkvän undrade om jag inte skulle kolhydratladda på pizzerian bredvid men stor i käften som jag är svarade jag att det nog inte skulle vara några problem. Man har väl sprungit marathon förut. Vad är väl 42,2 km annat än ett mentalt Atlasprov? Kroppen klarade det ju fint sex månader tidigare i Athen, varför inte nu? Dessutom är ju banan plattare än danska åkerfält. Inga problem.

Fågelvy över vackra Edinburgh

Haltade i mål på 4.02, sex minuter långsammare än debuten i Athen och med ordentligt smärtande lår. Det hade lite oväntat blivit årets dittills varmaste dag i Skottland och dessutom hade några vätskestationer haft vattenbrist p.g.a. inbrott i vattenlagret kvällen innan. Allt i allt en väldigt ödmjukande upplevelse. Jag hade slutfört mitt andra marathon ever, men skulle aldrig mer ta så lätt på det igen. Igen och igen, förresten. Omedelbart efter målgång – med en banan i ena näven och en medalj i den andra – lovade jag mig själv att aldrig mer upprepa sådana här dumheter. Marathon mer än en gång? Idiot. Sådana masochistiskt stratosfäriska nivåer behöver man inte sikta på igen. Så lite jag visste då.

Lite drygt tre och ett halvt år senare sprang jag idag längs Oslos solbländade gator tillsammans med Jakob. Fint tempopass med 10 km på 47.38. Ganska bra med tanke på alla trafikljus och trafikanter. Därefter en klassisk lördagsfrukost på café Vogtsloftet på Torshov. Det är inte ofta man kommer till serverat bord med en attraktiv personlig servitris. Marathon nummer fyra om en vecka. Livet leker!